California

En sista hälsning

2008-03-05T23:16:00.009+01:00

Tanken har hela tidigt varit att jag skulle skriva nån form av avrundning på hela äventyret. Men dagarna har istället ägnats åt söka jobb, kramas med Johanna, leva i nuet och så vidare.

Hem är för övrigt Stockholm numera. Den patenterade erikjohanssonska driftigheten har dock inte genomsyrat lägenhetsletandet, varför jag fortfarande är inneboende hos min kära far i förorten Stureby. Jag har dock nån slags vision om att jag ska tjacka en lya på Söder men man ska väl inte ropa ”hej” innan man har kommit över Skanstull, eller vad det heter.

Får emellanåt fortfarande frågan om hur det känns att vara hemma, och vad ska man egentligen svara? Det är naturligtvis en ynnest att få vistas i detta svinkalla land där lunch kostar 125 kr och en tågresa till Göteborg dubbelt så mycket som ett flyg mellan San Diego och San Francisco. =)

Eftersom jag hade på känn vad som väntade såg jag till att avsluta California-livet storstilat. Efter att släkten åkt hem och jag lärt upp min efterträdare på konsulatet åkte jag upp till Micke Exet i Los Angeles. Som gammal college-student kände jag mitt ansvar att se till att han kom på plats som ny student på California State University. Schemat bestod bland annat av att inspektera Hollywood en sista gång, käka tacos med grannarna och att hämta upp två trevliga göteborgare på aeroporton.

Sen åkte jag hem till San Diego, städade ur det sista och satte P för hela äventyret med en brakfest. Dagen därpå satt jag, oerhört sliten, 10 000 meter upp i luften med fuktiga ögon och såg USA passera under mig. Men. Var sak har sin tid.

Skjut hårt mina vänner – låt inte jävlarna ta er!

LA-Micke bjöd sina nya grannar på en grandios inflyttningsfest.

Två dagar senare hade jag utflyttningsfest i San Diego.

Sista gången (?) jag såg Pacific Beach.

Snart dags att byta planhalva

2008-01-07T07:18:00.000+01:00

2007 har gjort bokslut, släkten har åkt hem och jag har förflyttat mina ägodelar från klädkammaren till resväskan. Slutet är nära och en såndär blandad känsla av längtan och ångest har infunnit sig. Men jag börjar bli luttrad. De senaste åren har mitt liv varit en kringresande cirkus. Nu är planen att skaffa ett jobb i Stockholm vilket i så fall kommer bli min femte hemort på tre och ett halvt år. Det är inte utan att man börjar fantisera om att kunna sitt postnummer utantill eller ha en villa med en hammock i trädgården.

Men jag ska inte klaga eftersom jag själv valt det här livet. Jag hade ju kunnat stanna i Finspång och jobbat på metallverken hela mitt liv, men det hade ju kanske inte varit så spännande.

De nya praktikanterna, Alex och Anna, har anlänt och kommer nu att ta över mitt och Eriks liv här i San Diego. De har redan köpt vår bil, tagit över lägenheten och börjat på konsulatet. Måste säga att de verkar vara riktigt trevliga prickar och det känns bra att lämna över till dom.

Den kommande veckan kommer dom dock få lite mer plats i lägenheten eftersom jag imorn åker upp till Los Angeles för ett kärt återseende med Micke Exet. Han har ju flyttat dit för att plugga två terminer på California State University, ni vet. Så nu ser jag fram emot lite traditionellt college-liv á la höstterminen -06, även om jag egentligen börjar bli lite för gammal. Skitsamma, livet är för kort för att man ska ha tid att tänka på sånt.

Nu lite mer bilder från släktens besök:

Emelie visade prov på amerikansk gästvänlighet genom att bjuda
hem min och Dannes släkt/familj på julbord.

Kidsen i ungdomshörnan.

Jag och Olle i Staples Center för att bevittna Los Angeles Kings
mot San Jose Sharks.

Jag kände bara igen de spelare som var kända när jag samlade på hockeykort 1994-1995. Det vill säga; Jeremy Roenick 52 år, Rob Blake 56, och här Sandis Ozolinsh 49.

"Kalifornien är nog mitt rätta element," njöt mamma.

Medans min miljömedvetne morbor med fru hade synpunkter på de enorma
husbilar som trafikerar Highway 1.

Nyårsfirande i Patriks och Lynns museum-liknande San Francisco-lya.

Min inte fullt lika hippa lägenhet i Pacific Beach befolkas numera av de nya praktikanterna Alex och Anna. Min resväska är redan packad, Erik är hemma i Stockholm. Slutet är nära.

Ett med naturen

2007-12-31T23:59:00.000+01:00

Det är jullov och jag befinner mig på road trip med släkten. Får skriva mer om deras besök i nästa inlägg för nu sitter jag hemma hos Patrik i San Francisco och snart ska det firas nyår. På vägen hit åkte vi längs klassiska Highway 1 – av kalifornienborna kallad "världens vackraste vägsträcka". Jag måste säg att jag är beredd att hålla med, även om jag nog inte kan anses ha speciellt många naturupplevelser i mitt register. Självklart hade jag med mig kameran:

Bixby Bridge.

Sightseeing.

Morbror och mor.

En sån där sjöelefant va?

Hela firman.

Det är mycket måsar i bloggen nu.

Mina kusiner Johan och Olle.

En betande hjort. Eller om det är ett rådjur.

Redwood-skog.

Payback time

2007-12-17T07:27:00.000+01:00

Nu är det slut på syndandet. Efter att ha levt rövare i stort sett varenda helg så skulle jag i lördags komma att göra något jag inte gjort sedan Nixon-administrationen styrde landet – nämligen att gå på gudstjänst. Nu var det visserligen ingen vanlig gudstjänst utan en svensk sådan som konsulatet och Svenska kyrkan i LA arrangerat, med svenska psalmer och allt.

Den lika svenska prästen blandade dock ihop psalmerna och fipplade mest med mikrofonen. Det ska också sägas att kollekten gick dåligt och att det var ganska glest i bänkraderna på Peñasquitos Lutheran Church – något som marknadsförare Johansson nog får ta på sig. Hela arrangemanget räddades av det efterföljande kyrkfikat som får fyra Lukasevangelier av fem i betyg.

På kvällen blev det bio med Emelie och Daniel. Vi såg den lite lustiga filmen Awake, som handlade om en stackars karl som Jessica Alba önskade livet ur. Ingen Erik-film direkt, även om Lena Olin gjorde en ganska stabil insats som bitch.

Nu är det söndagskväll och imorgon drar den sista arbetsveckan igång (bortsett från overlapingen i januari). Börjar kanske bli dags att få klart det där PM:et som ska in till universitetet. För en gångs skull lär jag komma rejält utvilad efter helgen. Här är en lista över vad jag gjort idag:

Nästa helg däremot, då kommer släkten!

Början till slutet

2007-12-10T05:15:00.000+01:00

Ännu en vecka är till ände och nu är det inte så lång tid kvar här. Har just kommit hem från Linnéas och värmlänningarnas avskedsmiddag, då de imorgon sticker till New York och Karlstad. Igår firade vi av Jan-Eric o.s.v. Själv ska jag ju dock hinna med att åka på roadtrip med släkten, köra lite overlaping med min efterträdare samt hälsa på Micke Exet i LA innan jag flyttar hem. Kommer den 13 januari om ni hade glömt det.

Under den gångna arbetsveckan har jag och Erik bland annat representerat fosterlandet på en mässa i Balboa Park, innehållandes ett luciafirande. Som den gamla säljare man är var det förstås en enkel match, och Sverige kan nog snart räkna med en kraftig uppgång i antalet turister från San Diego.

Jag har också hunnit med att bli intervjuad av Örebro Universitet som även i år tagit det sunda beslutet att använda Erik Johansson som ansikte utåt i kurskatalogen. Det finns inte så många av oss perfekta människor =).

Nämen allvarligt talat så känner jag mig inte sådär värst perfekt just nu. Börjar få lite ångest över vad jag sysselsätta mig med om en månad. Risken för en rejäl baksmälla är överhängande och de skulle kännas lite som ett steg tillbaka att behöva börja plugga igen. Har visserligen blivit antagen till en kurs på Journalisthögskolan men visionen är ju att jag ska skaffa mig ett jobb. Nån som vet hur man gör?

Jag och Erik bekantar San Diego-borna med gula Läkerol på

December Nights i Balboa Park.

Min tjif, Dr. Ulf, gick steget längre i markandsföringen av Sverige.

Lite oväntat dök Pernilla Wiberg upp i luciatåget.

Avskedsmiddag för Linnéa och värmlänningarna (skulle kunna

vara ett dansband) på Hard Rock Café.

Patrik istället för praktik

2007-12-04T06:18:00.000+01:00

Långens Lounge California Edition (min lägenhet) har varit en lättsåld produkt. I helgen blev San Francisco-Patrik homie nummer sex att besöka mig.

Besöket inleddes lite trevande med höstens första ösregn på fredagen. Langhoe Pleasure & Fun hade dock inte legat på latsidan inför ett sånt här hedersbesök och snart började leveransen. Förberedelserna var minutiösa och Patrik erbjöds ett program som var så fullspäckat och intensivt att till och med Micke Exet hade varit nöjd. Se här bara vilka möjligheter som gavs:

Besöka Sveriges Honorärskonsulat i San Diego.
Gå på knytkalas i Linnéas familjs $3 miljonersvilla.
Spela ölbrännboll med Handelskammaren.
Dynga ner sig på ett houseparty bland en massa 18-åringar.
Gå promenad längs stranden.
Förnedra sin polare på go-kart-banan
Besöka en utsiktplats (lite svårt dock att imponera på en snubbe från San Fran).

En mycket lyckad helg måste jag säga men nu har dock Patrik bytts mot praktik igen. De kommande veckorna ska det planeras möte, skrivas PM och överlämningsrapport samt tillsättas en ny styrelse i Swedish Center. Dessutom börjar det bli dags att luska ut vad tusan jag ska göra när jag kommer hem om en dryg månad.

Jag, Patrik och Ben på go-kart-banan i Miramar. De roliga
mössorna var obligatoriska och kostade $2.

Rent sportsligt var helgen ett misslyckande. En stor dag
för alla taco-älskare dock.

San Diegos Ölbrännbollsförening.

"Coors är den bästa amerikanska ölen", mös Patrik efter att ha
slagit hem mången poäng med sin patenterade Stora Släggan.

Lag 2 stod sig slätt mot Lag 1 – Johanssons fina löpsteg till trots.

"Jeg kan bere er både på ryggen min", lovade Jan-Eric.

Några sekunder senare var Erik nära att hamna i Nangiala.

Houseparty. Vad som inte framgår av bilden är att det var kallt

nåt så fruktansvärt den här kvällen.

Måsar, strand och död

2007-11-21T07:55:00.000+01:00

Nu råder det thanksgiving och vi är lediga från praktiken. Ikväll ska jag och Erik hem till en av våra få amerikanska vänner, Josh, och käka kalkon. Får se om det kan toppa fjolårets succé hemma hos Justin i Philadelphia.
Ledigheten betyder också att jag har haft lite mer tid att testa min nya kamera:

Sunset Cliffs, igen.

Krig dödar.

Yoga?

Stars & Stripes.

Med svenskkolonin på nya äventyr

2007-11-19T02:33:00.000+01:00

San Francisco-Patrik umgås visst med en massa fransmän och Peking-Jojje delar lya med en korean. Själv hänger jag mest med smålänningar.

I den globaliserade värld vi idag lever i är det nästan omöjligt att uppleva den här känslan av att man verkligen är långt hemifrån. Inte nog med att jag i princip gör min praktik på svensk mark, läser Aftonbladet och pratar med min fru på Skype nästan varje dag – igår satt jag på en pub, mitt på blanka dan, och såg Svenska fotbollslandslaget skämma ut sig mot Spanien. Något som möjliggjorts efter att jag, via internet, hittat en mexikansk kanal som sände matchen och därefter mailat puben och frågat om dom kunde ratta in den mot att jag och mina svennekompisar skulle komma dit och beställa skitmånga hamburgetallrikar. Man är som sagt inte helt odriftig (sen kan ju inte jag ta ansvar för att Sverige spelade som en påse blöta muffins).

Förra helgen var jag också på utflykter på med svenskkolonin. Först var det bowling på schemat, och dagen därpå en resa till Six Flags i Los Angeles – ett nöjesfält som närmast kan beskrivas som ett Liseberg på ecstasy. Allt är ju så maxat här vet ni. Jag trodde att jag hade blivit för gammal för att bli rädd i en berg-och-dalbana, men måste erkänna att Tatsu, X, Scream och allt-vad-dom-hette fick mig att bli ganska medveten om min dödlighet. En kul anekdot är föresten att jag sprang på min svåger Freddan. Han reser jorden runt (eller nåt) med sina homies. Man är sannerligen aldrig långt hemifrån.

Nästan lika skraj som jag blev i bergbanorna skulle jag bli en stund senare då vi på hemvägen råkade köra fel i LA och hamnade i det värsta ghetto jag nånsin sett. Det bör tillägas att vi färdades i Dannes nyinköpta Mazda, lackad i den lite överklassiga (och bögiga) kulören "champagne" och att vi därmed nästan bad om att bli rånade. Vi irrade runt bland igenbommade och nedklottrade hus, crack-luder och män med stora kläder i några minuter innan Gud hjälpte oss att hitta till Interstate 5. En oerhörd lättnad.

Vidare var det i fredags 26-årskalas (kan ha varit 25 också) hos en svensk och förra helgen hade Mona fest, oklart vad vi firade. Helgen före det var Eva och Lotta från konsulatet i LA och hälsade på i San Diego. Kulturkrocken har uteblivit.

Bowling i Kearny Mesa.

"Bättre än LA" tyckte Eva och Lotta om San Diego.
Eller också var dom bara artiga. Danne var mest trött.

Så här roligt är det på Six Flags.

Man vet att det är en liten värld man lever i när man
springer på Johannas bror och kusin i LA.

San Diego by mig

2007-11-09T04:37:00.000+01:00

Förra veckan köpte jag min första systemkamera. Tänkte att det kanske vore dumt att inte passa på nu när dollarkursen är den lägsta sen Kirkkonummi Sjölund upptäckte Åland år 641 f.Kr.
Hursomhelst, igåreftermiddag gav jag mig ut på promenad genom San Diego för att testa min nya kamera. Här är resultatet:

Rush hour.

Sunset Cliffs.

Fler fåglar.

Brännbollslaget San Diego Padres säsong är över och den nybyggda
arenan, Petco Park, står öppen för allmänheten.

San Diego harbour by night.

Varför krångla till det?

2007-11-01T01:59:00.000+01:00

Eftersom jag inte är här som turist får jag inte köra runt på mitt svenska körkort i all evighet. Skönt då att California Department of Motor Vehicles har mycket basala krav på de bilister som trafikerar statens vägar. Jag vill inte låta kaxig, men jag tror faktiskt att en apa hade klarat av att ta körkort i det här landet.

Nu var det visserligen flera månader sedan jag tog körkortet, men eftersom man i USA inte är så mycket för att betala skatt så fungerar de statliga institutionerna bara sådär, och jag fick därmed körkortet hemskickat först nu. Lite tråkigt känns det dock att inte längre behöva slita fram sitt svenska, rosa körkort när man exempelvis handlar på kort. Det brukade kassörskorna gilla.

Körkortsboken (läs häftet) här är på sparsamma 86 sidor inklusive reklam och förord av Guvernör Arnold Schwarznegger. Därmed har man bara tagit med de allra viktigaste trafikreglerna, såsom ”Do not shoot firearms on a highway or at traffic signs” o.s.v.

Allt som allt kostade körkortet motsvarande 175 kronor och ord som halkkörning eller teorilektion finns nog inte översatta till amerikansk engelska. Det är väl antagligen GM och Ford som "övertalat" politikerna om att vilket klappträ som helst ska ha rätt att köra bil.

Teoriprovet är utformat som en tipspromenadlapp och skrivs stående på fem minuter vid något som liknar en bardisk. Uppkörningen var en historia i sig:

Efter att ha suttit i bilen och väntat en timme klev plötsligt en två meter lång och hetsigt tuggummituggande svart man in och satte sig i passagerarsätet . Dessutom bar han pilotbrillor med spegelglas och en outfit som kan ha lånats av 50 cent. Det var min uppkörare som anlänt, sannolikt yngre än mig själv. Därefter följde en 10-15 minuters biltur i vår egen automatväxlade bil. När vi kom tillbaka till DMV:s parkering sa den voluminösa uppköraren att jag klarat provet men att jag fortsättningsvis inte behöver vara så förbannat försiktig i korsningarna, ”act like a race driver, man”, följt av ett fetgarv.

Bara i USA mina vänner, bara i USA. Världens bästa land.

Suicide

2007-10-31T19:04:00.000+01:00

Jag skulle vilja slå ett slag för Flo Mo's blogg, som dokumenterar mitt självmord i San Francisco.

Journalistik och brudar

2007-10-29T00:14:00.000+01:00

Klicka för större bild

Inte nog med att jag varit angelägen (eller en s.k. "mediehora", som min lumparkompis Sjöö kallade mig på MSN) om att få uttala mig i Sveriges alla tidningar, nu har jag dessutom börjat försöka göra pengar på katastrofen. I torsdags träffade jag en evakuerad kvinna, ursprungligen från Uppsala. Tre dagar senare var en artikel såld och publicerad i Uppsala Nya Tidning. Man är inte direkt odriftig va?

Sen har det firats Halloween också. Först på ett houseparty i Ocean Beach på fredagen och sedan i några dorms på UCSD på lördagen. Om ni inte vet vad dorm eller UCSD betyder har ni antagligen inte pluggat i USA. Men skäms inte för det hörrni – alla kan ju inte vara lika coola som jag =). Presenterar här nedan lite mingelbilder.

Börjar jag föresten bli för gammal för att sitta och skryta om vilka häftiga fester jag varit på?

Förfest hemma på Thomas Avenue.

James Bond med inte bara en, utan två

bondbrudar – Pussy Galore och Xenia Onatopp.

På houseparty i Ocean Beach.

Har du druckit sprit från ett isblock nån gång, Easy?

Festens värd hade mycket smakfullt valt att klä ut
sig till Playboy-bunny.

Syns man så finns man

2007-10-26T08:07:00.001+02:00

Det är mycket Erik Johansson i medierna just nu =). Klicka på länkarna i röd text nedan så får ni se!

Artikel i Svenska Dagbladet

Vidare är det, dels lokalpressen hemma i Östergötland som skriver om den tappre överlevaren, ...

Artikel i Folkbladet
Artikel i Norrköpings Tidningar

... och dels är det Good old FloMo som i gengäld för gratis boende ger mig god PR på universitetet i Örebro:

Praktikant i soliga San Diego
Eriks praktik startade ny kurs på Örebro Universitet

Nu är jag nog snart VIP på stadshotellet i Finspång!

Frisco & Fire

2007-10-24T01:41:00.000+02:00

Det tre veckor långa projektet Flo Mo goes to California avslutades under den gångna helgen med att vi flög upp till San Francisco för att hälsa på Patrik. Det är ju synd att skaffa sig amerikanska kompisar när man kan hänga med sina Örebro-homies liksom.

Besöket inleddes lite halvdant; Patrik, som nästan är lika driftig som jag själv, gör sedan en vecka praktik på marketing-firman Bleu eller vad det nu hette. Hursomhelst överraskade jag och Mo honom med att dyka upp på hans kontor. Det blev egentligen aldrig någon succé och Patrik mumlade något om vi "borde ha ringt först" för att sedan fösa ut oss för en fika på stan, istället för att presentera oss för hans kollegor.

Därefter blev det dock en riktig panghelg. I kort bestående av: konsert med ett maxat brittiskt popband, cykelutflykt över Golden Gate-bron, shopping, hang around i hippiekvarteren, promenader upp för ett otal kullar samt ett besök på Alcatraz.

San Fran är verkligen en fascinerande stad. Otroligt vacker men också en kontrasternas stad. Vårt hotell, till exempel, låg i ett riktigt slumkvarter bland knarkare, porrklubbar och allmän misär. Visserligen kostade det bara 160 kr per person och natt, men man kände sig inte direkt trygg när man knallade hem på kvällarna. Ett par kvarter därifrån däremot är Patrik sedan i söndags kväll inneboende hos en 45-årig fikus som har skitmycket konst på väggarna och den kanske snyggaste portuppgång jag nånsin sett. Rymligt bodde han också (notera att den ursvenska avundsjukan fortfarande sitter i).

När jag flög hem såg jag några av de bränder som just nu härjar utanför San Diego. Över hela staden ligger dimma av rök och det luktar lite majbrasa. 1500 hus har förstörts, president Bush har utlyst katastroftillstånd, alla skolor och många arbetsplatser (inte konsulatet) är stängda. 500 000 har beordrats att evakuera sina hem och många fasar att vindarna nu ska föra in bränderna mot själva staden. Personligen tror jag dock att man överdriver lite. Kanske är man lite nojiga efter orkanen Katrina och så vidare. Eller man kan ju hoppas på det i alla fall.

Flo Mo om L.A.

2007-10-15T07:03:00.000+02:00

California-bloggen presenterar härmed sin första gästkrönikör i
Flo Mo som ger sin syn på vårt besök i Los Angeles:

The City of Angels

Nu är medieprofilen tillbaka i San Diego efter ett tvådagars besök i nöjesindustrins huvudstad. Först gjordes ett studiebesök på Svenska Konsulatet i Westwood, som ligger ungefär mitt emellan Beverly Hills och Santa Monica. Därefter avverkades i tur och ordning Rodeo Drive i Beverly Hills, Hollywood Boulevard med sitt Walk of Fame i Hollywood, samt Downtown L.A.

Kvällen spenderades tillsammans med de två praktikanterna på konsulatet, först i deras lägenhet i Westwood och sedan på ett för kvällen tyvärr regnigt Sunset Strip. Klubben som fick äran att ta emot Flo Mo & Langhoe med entourage var Whisky a Go Go, en liten alternativ hårdrocksklubb med liveuppträdanden, där bland andra Guns n Roses, Mötley Crüe, The Doors och Frank Zappa slagit igenom i unga år.

Följande dag ägnades åt att kolla in det lite väl turistiga Venice Beach, och avlsutades med lite shopping i Santa Monica. Hemfärden gick snabbt då vi körde i vad Langhoe kallar "Langhoe Lane". De flesta andra kallar den dock för Car pool-filen, dvs där bara de med fler än två i bilen får köra.

Trots att L.A är en världsmetropol så visade sig Flo Mo's medieprofilstatus vara gångbar även här:

- Langhoe och Flo Mo blev filmade av ett danskt team till någon PR-film för den danske B-filmshjälten Sven-Ole Thorsens (Gladiator, Conan-filmerna) nya korv i en butik på Rodeo Drive.

- Flo Mo blev jagad av wannabe-rappare med skivkontraktsdrömmar på Hollywood Boulevard.

- Undertecknad blev även bjuden på gratis frukost på något hak i Westwood...

- ...samt fick beröm för sin maxade guldjacka av ett av banden på Whisky a Go Go.

På Svenska konsulatet i LA. För ovanlighetens skull fick Flo Mo stå
i bakgrunden och dög bara till att fota. På bilden: Handelskammar-Daniel,
Lotta, Eva, Erik, Linnéa och Konsuln Anna Carin.

Antagligen dagens enda mössbärare i ett soligt Beverly Hills.

Erik intervjuas av några danskar med en pölse i handen. Noterbart
är att Langhoe åt upp den äckliga korven medan Flo Mo visade lite mer
star quality och slängde den i närmaste soptunna.

Black Nate, som han tydligen kallar sig, tyckte det var
enormt kul att träffa en svensk medieprofil och artist.

Flo Mo

Ett smörgåsbord av bilder

2007-10-10T02:05:00.000+02:00

Har fått lite påtryckningar om att jag varit slö med uppdateringar på sistone. Det är inte så lätt att hinna med när man har finfrämmande och på samma gång en praktik att sköta ska ni veta. Tänkte därför göra det enkelt för mig och lägga upp tio bilder, tagna den senaste tiden. Därmed borde jag väl rimligtvis ha mer än 10 000 ord automatiskt. Eller var det där ett gubbskämt?

På födelsedagsfest med pirat-tema. Oklart dock varför
Flo Mo valde att klä ut sig till gängmedlem.

Sunset in Pacific Beach.

Med Daniel och Marcus på Qualcomm Stadium...

... för att bevittna topplaget San Diego Chargers förlora
mot bottenlaget Kansas City Chiefs i NFL.

Så här mycket folk finns det ju inte ens i hela Igelfors.

Ännu en sunset i PB.

På hangarfartyget USS Midway.

In God we trust.

Under nationaldagen såg stranden ut som Hultsfred.

Skyline of San Diego. Notera Symphony Towers.

Ser nu att 30% av bilderna innehåller ett flygplan. Har ingen riktig förklaring till det.

Gästbyte

2007-10-04T04:31:00.000+02:00

Johanna har åkt hem, Flo Mo har anlänt. Doften av parfym börjar vädras ur och lägenhet fylls nu istället av gangster-rap. Jag tror att det kan bli tre riktigt kul veckor med Örebros egen 50 cent, men än så länge suger jag mest på karamellen att min älskling, i egen hög person, faktiskt just besökt mig. Känns nästan lite overkligt.

Medans Micke Exets besök präglades av spritfester och busliv i Sin City (Vegas) så var Johannas, av naturliga skäl, mer av den lugnare och romantiska sorten. Efter att ha besökt San Diego Zoo, åkt på cykelutflykt och myst framför romantiska komedier har vuxenpoängen fullkomligt strömmat in.

Som jag skrev i förra inlägget lyckades jag dessutom få ledigt en hel del dagar och det var riktigt skönt. Nu är det dock dags att börja göra lite nytta som konsulatpamp igen. Har faktiskt varit här halva perioden nu och det har blivit dags för mig att hitta den person som tros vara kapabel att ersätta PR-hjälten Johansson =). Vi har haft annonser ute ett par veckor och nu ska det telefonintervjuas. På engelska dessutom. Känns lite konstigt att jag som knappt själv vet hur man söker jobb ska sitta och låta viktig och auktoritär. Men det är väl bara att ta tjuren i svansen, eller vad det är man säger.

Nu ska jag ut och göra FloMo bekant med Pacific Beach by night. Jalla bye!

Hur många vuxenpoäng är en cykelutflykt?

På housewarming i Handelskammar-Markus nya lya.

Bland pelefanterna på San Diego Zoo.

Isbjörnar i Kalifornien känns som en inte helt

lyckad kombo.

Bajen, bärs och rakade jättepandor.

Många nöjda kunder!

2007-09-25T23:41:00.000+02:00

Min kära Johanna har tjackat ett knäck minsann. Ett riktigt alltså. Som hälsoutvecklare i Ed, beläget inte så långt från hennes hemtrakter. Inte illa.

Det bästa med det hela är att hon börjar först den 8 oktober men redan sagt upp sig från sina tidigare jobb (lärarvikarie och städerska), för att kunna komma och hälsa på mig. Underbart!

Efter ett emergency call till Exet Travels VD mitt i natten har hon med kortast möjliga varsel bokat en resa hit redan imorgon (onsdag), till det sjukt billiga priset 3200 kronor tur och retur. Min resa till och från San Diego köpte jag helt på egen hand. Den kostade 8800 kronor.

Ett halvt dygn innan hon lämnar San Diego igen (nästa onsdag) kommer en annan av Exets kunder, FloMo, hit för att stanna i hela tre veckor. Vi ska bland annat spela in hans nya video samt besöka Patrik i San Francisco - också det en resa bokad genom Exet Travels. Vilken fantastisk firma va?

Carl von Linné-eventet flöt för övrigt smärtfritt förbi och PR-ansvarige Johansson har kunde på söndagskvällen öppna en Bud light framför teven och andas ut. På måndagsmorgon började däremot det hårda arbetet igen. Blott tre dagar har jag nu haft på mig att rapportera om det hela i form av tidningsartiklar och hemside-uppdateringar, varför jag idag tvingades jobba över ett par timmar. Blir nog svårt att få någon övertidsersättning när man inte har någon lön dock. "Kan du inte ta torsdag och fredag på dig också?" kanske ni tänker. Men NEJ, då har jag nämligen fixat ledigt för att kunna ägna åt kvalitetstid med min fru. Tisdag med föresten.

Framtiden är ljus!

Mycket snart kan scener som den här komma att
utspela sig i San Diego.

Och den här.

Exet Travels VD, vilken möjliggjort de billiga resorna
och som jag därför står i stor tacksamhetsskuld till.

300 år

2007-09-22T20:07:00.000+02:00

Imorrn är det Dagen D. D som i firandet av Carl von Linnés 300-årsdag. Kanske kunde ni, kära bloggläsare, inte bry er mindre men det är nämligen temat i det event vilket konsulatet är medarrangör i, och som Erik Johansson är PR-ansvarig för.

Kalaset ska hållas på San Diego State University och programmet består bland annat av 1700-talsmusik, ett föredrag av Jussi Björlings son, en barnkör samt mingelmedvinochplockmat. Med andra ord har jag som PR-ansvarig haft det tufft att marknadsföra produkten till personer födda efter andra världskriget.

Men jag har i alla fall gjort mitt bästa och har de senaste veckorna bland annat producerat följande: En hemsida, en broschyr som ska delas ut, en elektronisk flyer samt ett antal tidningsartiklar och pressmeddelanden. Dessutom har jag blivit intervjuad av en journalist på San Diego Union Tribune som mycket gynnsamt skrev en artikel om det hela.

Innan ni drunknar i allt skryt (det är ju ändå en svensk blogg) ska jag kanske nämna att vi bara räknar med max 150 besökare mot de 200 det först budgetterades för. En sån grej skulle man förstås kunna skylla på PR-ansvarige Johansson, men det kan vi gott lugna oss lite med. Åtminstone tills imorgon. Dagen D.

Inte igår man var på studiebesök

2007-09-21T04:40:00.000+02:00

Fångar klädda i orange overaller, vakter klädda som James Bond och mer taggtråd än det lär finns i Sverige allas kohagar tillsammans. Det är mina tre starkaste intryck av mitt och Linnéas studiebesök på Homeland Securitys migrationsavdelning.

Linnéa jobbade tidigare på den svenska motsvarigheten, Migrationsverket, och tog därför initiativ till besöket. Jag jobbade tidigare på en simhall och hade väl egentligen inget ärende där. Men det är ju kul att se sig lite om i det amerikanska samhället.

San Diego ligger endast en spårvagnstur från mexikanska gränsen, och det ska tydligen komma ett helsikes massa illegala flyktingar därifrån. Vad jag har förstått är man i Washington inte så värst mycket för det hela, varför man låtit sätta upp en enorm apparatur här i San Diego för att sätta stopp för alltsammans. Det diskuteras t.o.m. om det är värt pengarna det skulle kosta att sätta upp ett stängsel längs hela den mexikansk-amerikanska gränsen. Nånting som redan är verklighet söder om San Diego.

Som konsulatrepresentanter mottogs vi som "guests of honor". "Welcome Mr. Erik Johnson..." (notera felstavningen) stod det på den första bilden i en power point-presentation och så vidare. Under hela förmiddagen fick vi guidning av två eleganta herrar, utrustade med kostym, solglasögon och puffror genom studiebesöket som bestod av tre anhalter; The headquarter inne i stan, tullstationen vid gränsen samt ett stort fängelse där de illegala flyktingarna tillslut hamnar i väntan på rättegång och senare utvisning.

På fängelset fick vi gå runt och titta på fångarna där de spelade basket på rastgården eller satt i sina celler, små som klädkammare. Det var lite som på Kolmården.

Totalt var där cirka 1000 fångar och den som suttit där längst åkte visst in för åtta år sedan. Linnéa berättade att hon i Sverige brukade spela pingis med flyktingarna och att hela förläggningen (för övrigt Sveriges största med sina 70 interner) hade lite grann karaktären av en fritidsgård. De pistolutrustade amerikanerna skrattade häftigt åt vad dom just hört, som om dom inte förstod att hon var seriös. Det är visst lite olika hur man väljer att arbeta.

Efteråt blev vi utbjudna på taco-restaurang vid gränsen och alla var nöjda. Mycket intressant och annorlunda arbetsdag måste jag säga.

På kvällen blev det sedan stor middag på en italiensk restaurang med svenskkolonin. Som konsulatpraktikant och lätt socialt inkompetent har jag mest lärt känna andra svenskar här i San Diego. Av nån anledning finns det hur många som helst, särskilt i Pacific Beach. Det var lite annorlunda när jag förra hösten bodde och pluggade med en massa amerikaner. Hursomhelst var det en mycket trevlig avslutning på en spännande dag.

Linnéa tillsammans med the men in black framför finkan där
crika 1000 illegala flyktingar sitter och väntar på rättegång.

Större delen av San Diegos svenskkoloni efter ett besök
på en italiensk restaurang.

Blondiner har roligare

2007-09-17T08:34:00.000+02:00

Visst är väl den här schampo-annonsen lite rolig? Hittade den i Cosmopolitan (jag brukar inte läsa den, jag lovar).

Skjut Kalle!

2007-09-15T02:35:00.000+02:00

Proffsligan i football (eller Amerikansk fotboll, som det heter i alla andra länder) har precis börjat och medieutrymmet är enormt. Tidningarna är nedskrivna och på matchdagar är det football på ett tiotal av de knappa 100 tevekanaler vi får in. Det hela kommer sedan kuliminera i den televisionära orgasm som stavas Super Bowl, då bokstavligt talat halva USA sitter framför teven och följer finalen. Två månader tidigare kommer halva Sverige ha suttit bänkade för att se Kallankasjul.

I år ska jag för första gången fira jul utanför Sverige. Det ska bli intressant med ett annorlunda och otraditionellt firande. Det är inte så att jag har något emot vare sig tomte, julgran, jansson, eller skinka. Tvärtom, jag gillar´t. Till och med kommunistpropagandan i Karl-Bertil Jonsson kan jag roas av. Däremot ska det bli fantastisk skönt att slippa just Kallanka.

Kan inte minnas att jag tyckte det var särskilt roligt ens som liten, och om jag får barn så ska dom aldrig behöva se eländet. Eller nån enstaka gång kanske så att dom vet vad alla pratar om i skolan, men jag tänker inte se till att det blir nån tradition. Är det egentligen inte ganska befängt att just det programmet blivit en av de alla starkaste traditionerna i vårt svennesamhälle?

Julen är ju i regel en av få tidpunkter då släkten samlas, och då spenderar vi en av dessa dyrbara timmar med att sitta och titta på en amerikansk jävla anka som springer runt och lever rövare. År efter år. Vad ska det vara bra för? Uppenbart är det bara traditionen i sig vi är ute efter, och om vi nu också måste ha något IQ-befriat att göra tillsammans under en timme eller två skulle det lika gärna kunna vara något av följande:

- Högläsning av bilannonserna i Bilsport nr 4/2003

- Se filmen The Rock

- Spela julbingo med Loket

- Städa bilen invändigt

Personligen tycker jag dock att vi gott kan se till att lära oss nåt nyttigt på julen om nu halva Sveriges befolkning prompt ska hänga framför teven. Det är ändå hela årets prime time vi talar om. Varför inte något av dessa inbillade teve-program:

- "Slutsyndat" - en filmatisering av tio Guds bud i modern tappning.

- "Hit hinner aldrig tomten" - nysvenskar i Alby berättar om hur de ser på julen.

- "Nu är det slut på snusket!" - en informationsfilm om risken för sjukdomar vid tillfälliga sexuella förbindelser.

Annars kan vi gott lika gärna se på football vi med.

Tuborg

2007-09-14T04:47:00.000+02:00

Var igår inne på tv4.se och såg intervjun med Terror-Torben, ni vet dansken som sprang in på planen och på samma gång bärgade tre viktiga poäng till Sverige i matchen mot Danmark.

Naturligtvis tycker jag väldigt synd om denne vilsne man som trots allt verkar vara en ganska sympatisk människa. Men det jag fastnade mest för var nog kommentaren:

"Jag hade druckit 15-20 öl och borde nog låtit bli de sista två"

För visst har han en poäng? Vi vet alla hur det är; många gånger kan det räcka med en sisådär 18 öl för att det ska bli en lyckad kväll.

Jag kan ha fel, men om man brukar dricka 15-20 öl tror jag inte att det
spelar så stor roll om man dricker light-cola istället för vanlig cola.

Viva Las Vegas!

2007-09-12T08:05:00.000+02:00

Enda sedan filmen från L.A. släpptes har det diskuterats vilt kring uppföljaren. Finns det material för ännu en film, var det egentligen nåt kul i Las Vegas och framför allt; skulle Langhoe Pleasure & Entertainment hinna före piratbolaget Exet Productions?

Därför är jag glad över att nu kunna besvara alla tre frågor med ett "JA".

Varsågoda!

En succé?

2007-09-07T05:02:00.001+02:00

Resan till Los Angeles var så händelserik att den nu blivit film med Paul Walker och Mickey Rourke i rollerna som Erik och Exet.
Se, lyssna och njut!

California-bloggen avslöjar

2007-09-05T11:05:00.000+02:00

Jag vet inte om det var våra lite billigare kavajer eller om han tyckte att jag och Exet så ensamma och olyckliga ut. Rätt var det var så frågade taxichaufören, med rysk brytning, om han skulle köra oss till en bordell istället för hem till hotellet.

Vad han inte visste var att Exet sekunderna senare skulle slita upp sin kamera och smygfilma det hela från baksätet. Är det så att alla taxichaufförer egentligen är hallickar?

Det roligaste sedan Lunarstorm

2007-09-05T10:01:00.000+02:00

Det här med att klippa ihop sina egna filmer var ju kul hörrni! Hädanefter ska jag nog sluta ödlsa dyrbar fritid på att träna eller solaobada. Först ut på tur står klippandet av ett lite "smutsigare" reportage från Las Vegas undre värld.

Dessutom har jag nu fått oväntad experthjälp från FloMo med att lägga klippen direkt på bloggen.
Undrar just vad kidsen i Örebro tycker om att han sitter inne på en massa PC-kunskaper föresten.

Festen är slut

2007-09-04T03:56:00.001+02:00

Aldrig förr har en röd dag (Labor Day) kommit så lägligt som idag. I natt kom jag och Exet hem från ett fyrdagarsbesök i Las Vegas. Därav har jag låtit dagens hittills jobbigaste syssla vara att ta mig till och från poolen.

I morse skjutsade jag Exet till flygplatsen och nu lär vi inte ses igen förrän i januari. Mitt sinne tycker att det är väldigt tråkigt. Min kropp tycker att det är fruktansvärt skönt.

Las Vegas är verkligen ett sjukt men fascinerande fenomen. Mitt ute i Nevadas öken ligger denna oas där ALLT finns. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det för det liknar inte något annat jag tidigare upplevt. Handelskammarprofilen Markus sa att det är ett som "Disneyland on acid", och nog har han en poäng alltid.

I korthet spenderade jag och Exet tiden med att gå på pissmaxade klubbar, bada i hotellets fem pooler, se och höra Justin Timberlake, åka upp i utsiktstornet Stratosphere samt åka slänggunga ut från samma torn.

Däremot gjorde jag nån form av grej av att inte spela upp ett enda cent på casino. För visst är väl hela den här pokerflugan lite nördig?

På hemvägen stannde vi i Fontana, strax öster om LA för att se ett lopp i NASCAR-serien. För er läsare som kommer från lite större orter än Finspång kan jag berätta att NASCAR är den amerikanska motsvarigheten till Formel 1, dock med annorlunda bilar och banor.

Det hela var en mycket intressant upplevelse, och då främst arrangemanget runtomkring. NASCAR är kanske det minst finkulturella och på samma gång det mest amerikanska man ägna sig åt. Från halva USA vallfärdar folk i hundratusental för att se racen, grilla, dricka kopiösa mängder Budweiser och slutligen sova ruset av sig i sina enorma pickuper. I regel rör det sig om karlar med keps och kulmage, oftast från landsbygden. Med andra ord ett perfekt event för mig och Exet.

Hela upplevelsen nådde egentligen sin peak timmen före racet skulle starta. Först leds Stevie Wonder in på en scen för att hälsa alla välkomna och sjunga nåt ohörbart. Snart ersätts han av förarna som i sin tur eskorteras in av tjejer med outfits som hade fått Linda Skugge att gå i taket. Sedan kliver en prälle in i bilden och ber Gud välsigna det kommande racet. Därefter är det dags för nationalsången. Alla 100 000 på läktarna sjunger med för fulla halsar. Det hela kuliminerar med att två bombplan flyger in över arenan under slutrefrängen. Jublet vet inga gränser.

Sedan drog racet igång, och det ska erkännas att även jag stod och drägglade lite under de första varven. Det kanske är svårt att förstå, men det är faktiskt en ganska häftig känsla att se (och framför allt höra) 42 karlar jaga liven ur varandra i farter på över 300 km/h.
Jimmie Johnsons (från San Diego) bil gick som ett skållat ollon, och han kunde nästan fyra timmar och 500 miles senare kliva upp överst på prispallen.

Nu ska jag försöka samla krafter till att släpa mig iväg till en grillfest hos några andra svenskar här i Pacific Beach och samtidigt njuta av den sista ledigheten innan en ny arbetsvecka drar igång. Risken för en mental baksmälla är total.

Mitt i Nevadas öken ligger detta fenomen som kallas Las Vegas.

"Det är ett koncept man köper".
Exet Travels VD trivdes i Las Vegas.

Att bada är ju kul, men nog borde allt paret ovanför
mig ta sig upp på rummet istället?

Nånstans därnere ska enligt uppgifter Justin Timberlake
sitta och spela piano.

Vegas sett från Stratosphere Tower.

Jag åker karusell ut från samma torn.

NASCAR – kanske det minst finkulturella och på samma
gång det mest amerikanska och bästa som finns.

Aldrig förr har det känts så rätt att bära kobåjshatt.

Örnen har landat!

2007-08-27T05:08:00.000+02:00

Som tidigare utannonserats har jag nu fått hit en förnäm gäst i Micke "Exet" Erixon.

Den som följde mitt bloggande redan under Greenville-tiden vet att Exet kom på besök även då och att det den gången blev det en jäkla omgång. Tre dagar efter dennes arrival till Kalifornien talar inget för att historien inte ska upprepas, även om jag under helgen skulle komma till insikt med att man börjar bli gammal.

Tidigt i lördagsmorse åkte vi tillsammans med Linnéa samt hennes homies Corinne och Denise till Los Angeles. Besöket i staden utvecklades snabbt till en orgie i poserande framför turistgrejer som Hollywood-skylten, utvalda stjärnor på Walk of Fame, Stålmannen (!) och stranden i Santa Monica.

Framåt kvällen blev det utgång på klubben Level 3, belägen på behagligt avstånd från vårt hotell i West Hollywood. Nu kan det hela låta väldigt glamoröst men tyvärr är det inte riktigt sanningen. Det ska nämnas att Corinne och Denise är 18 respektive 19 år och att detta sunkiga hak till klubb var ett av få ställen där vi alla fick komma in. Naturligtvis kryllade stället av packade kids och det kändes som att vara tillbaka på Otten* igen. Lyckligtvis är man inte vuxnare än att man kan anpassa sig lite. Det blev en helt okej kväll och ingen skugga ska falla över tjejerna.

Att resa med ett lite yngre sällskap skulle dock få konsekvenser även under söndagsförmiddagen då Corinnes mamma ringde och sa att hon var tvungen att komma hem med bilen samt packa inför morgondagens skolstart. Vad ska man säga? Det var bara att avboka det inplanerade besöket på Venice Beach och shoppingen på Rodeo Drive för att istället bege sig hemåt. På vägen hann vi dock med ett besök på California State University där Exet ska plugga nästa år.

Imorron drar en fyradagars arbetsvecka igång innan det är dags för nästa resa: Las Vegas. Då med en något högre snittålder i gruppen.

*Otten är en trashig och totalt otrendig nattklubb i Norrköping. Ofta med 18-årsgräns.

Visst ser vi väl lite grann ut som ett rockband?

Borde inte Stålmannen vara biffigare än de turister som
poserar med honom?

Par i stjärnor.

Årets man 2007?

Hollywood Hills. Man kan nästan se Hollywood-skylten

i bakgrunden.

Santa Monica. Man kan nästan höra Baywatch-låten

i bakgrunden.

På det universitet där denne man förmodligen kommer

ha en central roll under 2008.

Nu smäller det igen!

2007-08-22T06:10:00.000+02:00

En kärleksrelation är som en blomma - den måste vattnas ibland, eller vad det är man säger. Av den anledningen har jag återigen låtit skicka en hemmagjord film till Johanna. Denna gång en Günther-inspirerad musikvideo.

Eftersom den är producerad av Langhoe Pleasure & Entertainment AB blev resultatet naturligtvis alldeles för bra för att inte låta allmänheten ta del av den. Se, lyssna och njut!

Födelsedagskalas

2007-08-18T20:15:00.000+02:00

Nu är det bara 41 år kvar innan jag kan börja ägna dagarna åt att mata änder. Med andra ord har jag fyllt 24. Något som naturligtvis förtjänade ett rekorderligt firande.

Som den stora PR-pamp man är arbetar jag bara med de allra bästa (undantaget min f.d. personal trainer Danne), varför jag anlitade Linnéa och Corinne till arrangera det hela. Corinne, ni vet dottern i familjen som Linnéa bor hos, var passande nog ensam hemma i villan och därmed hade vi ett eminent hak att hålla till i. För övrigt beläget i La Jolla - San Diegos Beverly Hills.

På gästlistan stod konsulatprofilerna, en norrman, några lösa amerikaner samt en handfull au pairer och andra svennar bosatta i regionen. Senare på kvällen bjöd Corinne dessutom in ett tiotal av sina High School-kompisar, vilka förvandlade festen till en lite stökigare historia genom att åka skateboard inomhus samt röka weed. Men det är inget som jag tar nåt ansvar för.

Sammantaget var det dock en mycket lyckad kväll och många var de som ville synas på denna bloggs vimmelbilder:

Födelsedagsbarnet tillsammans med Karin och Mona - tidigare
praktikanter som nu fått jobb och blivit kvar i San Diego.

Corinne och Linnéa (a.k.a. Brinken och Bindefeld) levererade...

... en riktig pangkväll...

... även om Jan-Erik mest hängde med Corinnes hund...

... men när Erik började bjuda bort den flaska Tequila han

någon timme tidigare gett mig i present...

... klarade gästerna av att umgås med varandra.

Men den allra finaste presenten fick jag av min älskling.

Inte varje dag det kommer ett blombud minsann.

Pumpin' iron

2007-08-15T06:02:00.001+02:00

När man läser min blogg kan jag förstå att man lätt får intrycket av att jag på fritiden inte gör annat än roar mig extravagant. Det är nämligen syftet med den.

Dock ska det erkännas att jag faktiskt upplever mer dötid här än hemma i Svedala. Hemma har man ju så mycket rutiner i sin fritid, såsom att se på Sportnytt, gosa med Johanna, åka hem till släkten/familjen och spela FIFA hos Danne.

Förra gången jag bodde i USA gick jag upp 7-8 kilo på fyra månader. Mina så kallade vänner gav mig smeknamnet ”Tomas Brolin” och det traditionella ljugandet på hotellet i Finspång under juldagen kom av sig en aning. Den här gången går därför resonemanget på samma sätt som när FN bildades vid andra världskrigets slut; "det får inte hända igen".

Av den anledningen spenderar jag därför en stor del av tidigare nämnda dötid på träning - något jag inte ägnat mig åt sen Sveriges första elektrifierade järnväg i togs i drift utanför Boxholm år 1890. Den gången hade jag FIFA-Danne som personal trainer. Det gick bara sådär. Träningsupplägget var visserligen bra, men hans förnuftsvidriga matschema gjorde mig allt som oftast för mätt för att ens ta mig till gymmet.

Men nu blåser det nya vindar! Arnold är min guvernör och mycket opportunt har vi ett, för oss helt gratis, motionscenter i samma byggnad som konsulatet ligger i. Lägg därtill den milslånga standpromenden i Pacific Beach och det finns inte längre några ursäkter, nu ska jag komma i form!

Men för att klara det i ett land där man äter donuts till frukost krävs en stor portion karaktär och motivation. Tur då att min gode vän FloMo finns – beviset på att man faktiskt kan bli fit på kort tid. Se här bara:

Då: Rundlagd white trash med Zlatan-musche.
Nu: Framgångsrik medieprofil, 110 kilo hård och kanske
hela Närkes hetaste hunk.

Som ni aldrig kommer behöva se mig igen. Det var nån gång
i den här vevan som jag fick öknamnet ”Tomas Brolin”.

Men nu är sötebrödsdagarna över! Det bästa med USA är att man
p.g.a. det amerikanska viktsystemet är ungefär dubbelt så stark
som hemma.

Linnéa och Erik jagar liven ur sig själva.

Jag tolkar Pacific Beach

2007-08-13T07:00:00.000+02:00

Tog ikväll med mig kameran och gick en promenad längs stranden i PB. Här är resultatet:

Klicka för större bild.

Crystal Pier.

Samma pir från andra sidan.

En kanske inte helt proportionerlig bil i förhållande
till huset.

Kono's Surf Club, där mången hamburgare serverats.

Korsningen Garnet Avenue - Mission Blvd.

Det är ju lustigt alltså

2007-08-12T22:21:00.000+02:00

Den svenska jantelagen har ännu en gång kommit ifatt mig via MSN. Denna gång var det Lill-Eric som förmedlade följande kommentarer angående mitt inlägg om surfäventyret:

Eric säger:
fan ställer du dig inte upp?
Erik - bloggen uppdaterad! säger:
jag förlorade fokus
Eric säger:
haha
Eric säger:
du trodde u såg en haj lr nått
Eric säger:
du passar nog bäst framför skrivbordet
Eric säger:
lr en dramatiskt film hemma i tv soffan. DAS BOOT

För sent kom jag på att jag faktiskt ertappat Eric med att ha Counterstrike (det ska tydligen vara nåt krigsspel som 15-åriga datanördar spelar när dom åker på såna där LAN-partyn) installerat på sin dator. Nu var Eric dock smart och slog till när jag var svag (på en söndagsmorgon lokal tid) och lyckades därför helt oväntat knocka mig med två snabba jabbar. Pinsamt!

Eric står och kollar rövar – en vanlig syn på Björnstugan.

Surfin´ USA

2007-08-11T03:59:00.000+02:00

Igår fick jag låna en av Linnéas lillebrors* surfbrädor. Att surfa är svårt och efter att ha fått nybörjartips av en femtonåring med tandställning hela eftermiddagen så är inte självkänslan 100 %-ig idag, men det är sånt man får ta. Se här vilka fina bilder föresten.

Surfing handlar till stor del om att paddla utav
bara helvete.

Av någon oförklarlig anledning är det här en av endast få
bilder som finns där jag faktiskt står upp på skräpet.

Men jag är bra på att posera med brädan. Till höger
ser ni Linnéa, det senaste tillskottet i praktikanttruppen.

Skulle ni nu inte fått nog av mig och mitt surfande kan ni här se en film på en surffrekvens, om än en misslyckad sådan. Just som jag ska ställa mig upp kommer det, från ingenstans, ett psyke och kör på mig. Vad arg man blir. Eller som Patrik Sjöberg skulle ha sagt, "hade mina polare varit med där..."

*Linnéa är inneboende hos en familj med en son och en dotter. "Lillebror" heter Lyle och är alltså inte hennes riktiga bror utan bara något jag kallar honom i ett försök att vara rolig.

Förnäma besök väntas

2007-08-08T03:54:00.000+02:00

Sedan jag la ut filmen från vårt crib har intresset för komma hit på besök ökat kolossalt bland släkt och vänner. I söndags bokade mamma samt morbror med familj in sig över jul och nyår. Känns fantastiskt bra att veta att man inte kommer behöva sitta släktlös och äta gröt under palmerna den 24. Dessutom har jag muntligt avtal på att mitt geléhallon i livet, Johanna, ska vara här under samma period.

Redan i slutet av denna månad får dock San Diego njuta av Exet. För er som inte är bekanta med detta unikum till karl bör jag påpeka att det inte rör sig om något ex utan Micke Erixon – det mest maxade Finspång någonsin producerat, och kanske kommer att göra. Skulle man vilja ha ett mer färgsprakande besök skulle man antagligen tvingas fixa hit Hulk Hogan.

Naturligtvis har ett besök i Las Vegas planerats in. Fick frågan om jag hade några önskemål på boende. Efter att ha spenderat en sommar på hostels i Östeuropa, två år i studentkorridor samt 10 månader i tält/logement svarade jag nåt i stil med "det är ju inte varje dag man är i Vegas så det är väl egentligen synd att snåla". Strax därpå har Exet bokat in oss på världens största hotell. Det är lite så han arbetar. Fantastiskt.

Så nu ska vi alltså bo på MGM Grand, beläget på "The Strip". Förutom dryga 5 000 rum hyser stället bland annat fem utomhuspooler, en inomhusarena för 17 000 åskådare, ett vattenfall, levande lejon (!), 16 restauranger, ett otal nattklubbar och Las Vegas största casino. Kan bli en intressant upplevelse.

På vägen hem ska vi, tillsammans med 100 000 andra själar, bevittna ett NASCAR-lopp utanför L.A. Det finns också långt framskridna planer på ett tvådagarsbesök i samma stad under Exets 1,5 vecka här.

I lördags gjorde jag föresten mitt bästa för att vänja grannskapet inför vad som komma skall. Såhär i efterhand ser jag både för- och nackdelar med att ligga i gasande sol och dricka oerhörda mängder Malibu.

Nu väntar jag bara på att FloMo ska få tummen ur och trycka på "köp".

Julefriden ser nu ut att vara säkrad även i år. På bilden
ses kusin Olle samt den kvinna som en gång födde mig.

Världens största hotell, med vilket Exet Travels nu
har ett samarbete.

Då tidigare samröre med denna extraordinära man
har sett ut såhär...

... valde jag i lördags att mjuka upp grannarna med den gamla
Hammarbydängan "Alla har en ko i Örebro".

Långens Lounge California Edition

2007-08-02T19:27:00.000+02:00

Flera personer har frågat mig hur det egentligen ser ut där jag bor.
Därför presenterar jag med stolthet nu en liten film från lyan.

Det ska kanske sägas att den ursprungligen riktades till min snufsing Johanna, varför den kan tyckas vara i gulligaste laget. Men det bjuder jag er på.

Welcome to my crib!

Lost in translation

2007-07-30T22:34:00.000+02:00

Jan-Erik: "Kor mye skylde eg deg for maden vi spisade?"
Jag: "Sjuofemti"
Jan-Erik: "Va, sju og femti?!"
Jag: "Ja vaddårå, det är väl ganska normalt för en lunch"
Jan-Erik: "Nei for helvede, det stemme jo ikke. Er du ikke riktig klok?"

Först senare blev jag varse att "sju och femtio" betyder 57 i nynorska Stavanger.
Stämningen är nu något bättre igen.

Västnorges skarpaste hjärna.

Debut i Änglarnas stad

2007-07-23T05:18:00.000+02:00

Några av världens bästa fotbollsspelare springer runt på planen, den yppersta kändiseliten skymtas på VIP-läktaren och mediebevakningen är total.
MEN, på Los Angeles Galaxys högermittfält kutar nån Kyle Martino runt och ser vilsen ut.
Många av de 27 000 åskådarna på Home Depot Center skruvar på sig och grämer sig över att ha köpt en biljett som i originalpris kostat någonstans mellan 100 och 500 dollar.

Efter ungefär 65 minuters spel utbrister dock ett jubel som får det att låta som om hemmalaget vunnit VM och OS på en och samma gång. Via jumbotronen har publiken just fått se HAN knyta skorna.

Snart börjar han jogga lite fram och tillbaka vid sidan av planen. På jumbotronen visas inte längre några bilder från själva matchen. En nytt jättejubel bryter ut då bollen rullar över sidlinjen och den stretchande frissparkshjälten bredsidar bollen till spelaren som ska göra inkast.
Plötsligt försvinner han ut från arenan. Publiken håller andan. Tre, fyra minuter senare kommer han tillbaka. Publiken andas ut. Gick han och kissade? Bytte han skor? Tog han en cigg?

Ytterligare nån minut senare byter han av Alan Gordon och lyckan är total. David Beckhams debut är ett faktum. En jäkla tur det, annars hade denna cirkus till match kunnat statuera exempel i nästa upplaga av Nationalencyklopedin under sökordet antiklimax.

Matchen slutade 1 - 0 till Chelsea (om det nu har någon betydelse) efter mål av John Terry. Förutom cirkusen runt Beckham slogs jag lite av den goda stämningen på läktarna. Publiken är i alla åldrar och består av nästan lika många kvinnor som män. Alla är glada och applåderar bortalagets mål och jublar när speakern ropar upp namn som Shevchenko, Lampard och Drogba före matchen. Går man på en allsvensk match får man istället lära sig vilka i motståndarlaget som är homosexuella, prostituerade, har HIV eller slår sina barn. Nu var det här visserligen bara en jippomatch, men ändå.

Efter matchen intervjuades jag och Jan-Erik i TV. Jag som har vett att uppföra mig sa att det var fantastiskt att få se Beckham och att han fortfarande håller måttet. "Han är enormt överskattad" sa den inte lika ödmjuka Jan-Erik, som någon timme tidigare hävdat sig vara kapabel att ta en plats i Galaxys startelva och berättat om när han som norsk div.1-spelare plockade bort Jermaine Pennant i en träningsmatch mot Birmingham. Sekunden senare slänger sig nåt psycho mellan oss och reportern och skriker nåt oförståeligt.
Jag tror inte att vi kom med i TV.

Hela Los Angeles-äventyret inleddes för övrigt dagen innan. På fredagseftermiddagen var vi med på ett mingelparty arrangerat av Svenska handelskammaren. Där träffade vi, förutom några handelskammarprofiler, praktikanterna på Svenska konsulatet i LA. När det hade minglats färdigt gick de flesta av oss vidare till en restaurang och sedan till klubben Avalon, beläget på Hollywood Boulevard Walk of Fame, ni vet med stjärnor i trottoaren.

Ha det så kul på RIX FM Festival, Easy!

Los Angeles motsvarighet till Erik och mig - konsulatpraktikanterna
Emma och Minou på klubben Avalon i Hollywood.

Kanske är det är det lite nördigt att vid 27 resp. 24 års ålder
köpa sig en matchtröja med Beckhams namn och nummer på
för 650 kronor. Kanske ska man inte bry sig så mycket om sånt.

Drogba var på finthumör. Sekunden senare står Galaxy-backen
och väljer mellan en bratwurst och en chorizo.

Ett stycke fotbollshistoria skrivs.

Becks

2007-07-20T04:24:00.000+02:00

Som fotbollsintresserad i USA känner jag mig som en isbjörn i Afrika. Felplacerad. När det i söndags var final i Amerikanska mästerskapen i soccer tvingades jag se den på en mexikansk kanal, med spansktalande kommentator, eftersom den krockade med nån toppmatch i brännboll o.s.v.

Hursomhelst, i helgen inträffar den största fotbollshändelsen i USA:s historia sen Eric Wynalda slog in en frispark i krysset mot Schweiz, sommaren -94; David Beckham debuterar för sitt Los Angeles Galaxy mot Chelsea.

Tidningarna rapporterar om honom dagligen, ofta redan på tredje eller fjärde sidan (efter brännbollen) och de okunniga amerikanerna får lära sig att han har dels en känslig högerfot, dels en fru har som tydligen var med i nån popgrupp i slutet på 90-talet.

Beckham blir nu lagkamrat med spelare som Landon Donovan, Abel Xavier (med det vita håret), Cobi Jones (med rastaflätorna) och får Alexi Lalas (med bockskägget) som coach. Därmed måste väl ändå Galaxay klassas som världens, efter FloMo Allstars, näst mest maxade lag?

Som fotbollsfantast i detta land gäller det alltså att ta vara på de få stora fotbollstillfällen som uppstår och av den anledningen åker jag, tillsammans med norrmannen Jan-Erik, till LA i eftermiddag för att imorgon (lördag) vara på Home Depot Center och begrunda spektaklet. I biljettpriset ingår även matchen mellan storlagen Suwon Bluewings och Tigres UANL. Det är dom andra två lagen i denna turnering som arrangörerna lite blygsamt har valt att kalla World Series of Football.

Jan-Erik är f.ö. praktikant på Svenska handelskammaren (oklart hur en norrman hamnade där) som har sitt kontor på samma ställe som oss. Ikväll ska vi visst på nåt handelskammarjippo och sedan övernatta hos hans polare. Kan bli en intressant uppladdning inför den historiska matchen.

Vilka möter IFK Säffle i helgen, Jacob Järpegård?

Final i Copa America med en kommentator som, mellan taco-tuggorna,

rapporterade matchen på spanska. TV:n köpte jag begagnad för $30.

Jorå så att eeh

2007-07-19T19:44:00.000+02:00

Lokalpressen i Kalifornien skriver just nu mycket om min och David Beckhams respektive ankomster till regionen. Lite synd att man ser ut att sitta på Kumla bara. Klicka för större bild.

Lite naivt av mig

2007-07-18T06:35:00.000+02:00

Satsningen att lägga ut bilder på sig själv, där man står med slips i en skyskrapa, slog helt fel – det "sticker i ögonen" på folk hemma i jantelagens Sverige, visade det sig snart. Tur att man kan försvara sig.

En god vän till mig, vi kan kalla honom Aron, förmedlade via MSN, följande syn på situationen:

aron says:
klart man är fifflare! du med. såg juh på bilden där när du har skjorta på dig, att du ser fruktansvärt sympatisk ut.. bara ett spel. sen när de dumma amerikanerna fattar tycke för dig och tycker du är den schysstaste och sympatiska killen i hela san ddiego, då hugger du dom i ryggen och visar dem ditt rätta jag!
Erik says:
har ni kostym pa InterSport?
aron says:
ja

Aron drar till med en nödlögn (såtillvida det inte har hänt något väldigt drastiskt inom svensk sporthandel) och blir diskvalificerad. Med andra ord vinner jag på W.O. 1 – 0 till Lången!

Inför en annan vän, vi kan kalla honom Jojje, som just avslutat en termins studier i Peking, har jag fler än en gång ställts till svars för mitt val av resmål. Det har bland annat hetat att "USA är värdelöst land, uppbyggt av lika värdelösa europeer" och att landets kultur på intet sätt "kan mätas med den kinesiska".

Jag kan förstå poängen, att det är lite "tufft" att åka till ett väldigt udda land som Kina. Samtidigt tycker jag att det känns lite märkligt att man ska behöva försvara att man väljer välfärd framför fattigdom. Som om det vore något syndigt i att flytta till USA, eller att man på nåt sätt gör den fattiga världen en tjänst genom att åka dit och visa upp sitt tryne och leka lite kulturprofil.
Så när han nästa han nästa gång skrev han följande...

Jean Floressas des Esseintes says:
for ovrigt var det ju ett bra drag att beklaga dig over hur mycket pengar du gjorde av med da du var i usa forra gangen, bara for att sedan kopa en stekarbil och hyra delstatens dyraste lgh..

... kunde jag inte riktigt hålla mig från att trissa honom lite extra, då han uppenbarligen redan var uppretad:

Erik (bloggen uppdaterad) says:
jamen det ar ju det som ar skillnaden mellan oss. Du trampar runt pa en trasig cykel i ett diktatoriskt U-land medans jag aker Pontiac i en av hogteknologins centralpunkter, trots att vi bada vaxt upp i medelklassfamiljer och ingendera har nan vidare sponsring att tala om (?). Det ar ju ingen slump att det har blivit pa det har sattet. Du ar fodd till lallare och jag ar det inte, sa enkelt ar det.

Naturligtvis fick han satan och djävulen i sig och levererade per omgående detta:

Jean Floressas des Esseintes says:
horrodu. vem ar den bortskamda snorungen som lever pa fonder, vilka har gett honom mojlighet att kopa lyxbilar, bo i lyxlagenheter och skaffa sig ett yttre i form av solariebrannor, vilket inte alls korresponderar med hans arbetarbakgrund? dessutom lever judu bara nu i ett luftslott, tror det ska se tufft ut i cv att du har "jobbat i amerika", medan jag lar mig varldens viktigaste sprak..
Erik (bloggen uppdaterad) says:
haha, du fattade inte att jag skamtade, men ok
/.../
Jean Floressas des Esseintes says:
hursom, hur tror du det kommer sig da, att du har mojlighet att aka pontiac i en sa fantastisk stad, medan jag trampar runt pa en trasig cykel fran 60-talet, da vi bada far samma pengar?!
Jean Floressas des Esseintes says:
du ar sponsrad..
Erik (bloggen uppdaterad) says:
2003 och 2004 slet jag som en hund framfor ugnarna pa Outokumpu. Holl pa att saga av mig fingrarna men var tillbaka pa golvet fyra dagar senare. Jobbade ibland 12h om dagen – fick betalt for 6. Resten stoppade Barnevik, Wallenberg och dom andra facisterna i egen ficka.
/.../
Erik (bloggen uppdaterad) says:
det svenska kommunistsamhallet ar ju utformat sa att nagra fa far dra det tunga lasset (tex jag) medan resten aker med pa vagnen som doda sillar (tex du)
Jean Floressas des Esseintes says:
nu hade du tur att froken art director har ska anvanda datorn, sa jag inte kan servera mitt forodande svar..

Det sista måste väl också ha varit en nödlögn, va? 2 – 0 till Lången!

Personen på bilden har inget att göra.

Praktiken i praktiken

2007-07-16T07:50:00.001+02:00

Tänkte att det kanske börjar bli dags att berätta vad det egentligen är jag gör om dagarna - vad min praktik går ut på. Jag åker trots allt inte enbart till Mexiko eller köper bil.
Strax före kl. 8 varje vardagsmorgon kliver jag innanför dörrarna på Symphony Towers i centrala San Diego, tar hissen upp till tionde våningen och stiger in på konsulatet. Där jobbar konsul Ulf och Katarina. Den andre praktikanten, Erik Aulin-Rodén, sysslar med "Trade & Technology" medan jag själv, som bekant, är PR & Communication-pamp.

Min huvuduppgift är att ge konsulatet och Sverige mesta möjliga uppmärksamhet i regionen. Detta ska bland annat ske genom pressmeddelanden, artiklar, uppdateringar av hemsida samt närvaro och tal på events.

En tredje praktikant, Linnéa, kommer att assistera Katarina med lite mer allmänna konsulära ärenden, såsom pass. Men hon dyker inte upp förrän i slutet av månaden så tills dess kommer jag och Erik få sköta en hel del sånt. Katarina har dessutom börjat sin semester så den stackare som tappar sitt pass här dom närmsta veckorna har nog dessvärre ganska dåliga odds på att få ett nytt =).

Konsulatet är en stor del av Swedish Center - ett nätverk mellan ett antal organisationer och föreningar med Sverigeanknytning i San Diego. Därför kommer jag även sköta PR-arbetet för centret. Höstens stora projekt blir ett eventet Linnaeus, som arrangeras med anledning av Carl von Linnés 300-årsdag, vilket jag ska marknadsföra och hjälpa till med planeringen av.
I tisdags var jag protokollförare på centrets kommittés möte. Det är väl sånt man sätter en praktikant på att göra, antar jag.

Dagen därpå var vi bjudna till en gala, arrangerad av bioteknikföretaget NanoBioNexus, där det minglades, åts trendig plockmat, dracks vin och lyssnades på en föreläsare (oförståelig för en humanist). Snabbt lärde jag mig att networking är något helt annat här än i Sverige. Det visade sig nämligen att alla jag pratade var världsmästare och kom från världens bästa företag. Den svenska försiktigheten får jag nog lägga i frysen för ett halvår framöver.

Vad får jag då betalt för detta undrar ni. Ingenting faktiskt, förutom studiemedel, högskolepoäng samt, som det brukar heta, den fina meriten och erfarenheten.

Nu ska jag gå och lägga mig så att jag orkar göra ett bra jobb i morgon. Fosterlandet främst!

Erik jobbar/hänger på Facebook.

Jag på mitt rum, icke hängandes på Facebook.

Hela firman.

Symphony Towers vari konsulatet är lokaliserat.

Översatt till Championship Manager-skills (1-20)

har takvåningen 18 i Utsikt.

Se här!

2007-07-13T19:57:00.000+02:00

Gå med fördel in här och läs om min ankomst till kontoret.
Den sanna Erik-entusiasten klickar dessutom på About us>Office staff i menyn till vänster.

Den är grym!

2007-07-12T07:16:00.000+02:00

Snabb, snygg, stark och högljudd. Nej, det handlar inte om mig själv. Det handlar om min bil.

Pontiac Grand Am Coupé V6 heter hon och är sedan i måndags min och Eriks.
Den tidigare ägaren försäkrade att den är i excellent condition sånär som på den trasiga blinkersen som skulle kosta oss ”at most 2 dollars to fix”. Det kostade 104.
Annars tycker vi nog att vi gjorde en ganska bra deal. 3450 dollar, eller cirka 24 000 kronor, landade priset på vilket väl får vara ganska okej för en bil av årsmodell 2000. I Sverige hade samma bil kostat minst det dubbla (källa: Blocket)

Så nu är det slut på eländiga bussåkandet till och från kontoret inne i stan (i det här landet är man inte så mycket för det här med kollektivtrafik). Dessutom kommer vi nu kunna se oss omkring lite i Kalifornien, om vi nu skulle vilja göra något annat än att jobba eller hänga på stranden i Pacific Beach. Vem vet, kanske blir det en utflykt redan till helgen.
Vi måste dock hålla oss hemma på lördagsmorgon för då kommer det en cable guy från Time Warner till vår lägenhet och installerar internet samt en miljon TV-kanaler. Som det är nu får jag sitta utomhus och tjuvsurfa på grannens trådlösa internet och så kan man ju inte hålla på när man jobbar för regeringen =).

Pontiacen framför vårt hus.

Pontiacen framför Stilla Havet.

Med Danny Disco och Bobby BJ i Mexiko

2007-07-03T08:03:00.000+02:00

Med ett dovt muller rullar en nedcabbad Mustang upp på parkeringen utanför mitt boende. Ur bilen strömmar 50 Cents ”Follow Me Gangsta” på en ljudnivå som skapar vattenringar på den närliggande poolen . Dörrarna går upp och två rödbrända, men annars stiliga herrar skymtas. De rättar till solglasen, spottar ur snusen och kliver ur. Det är Danne och Jansson som i helgen valde att hedra Pacific Beach med ett besök. De har den senaste tiden gjort en examensresa i form av en California-trip som tagit dom till LA, San Francisco och Las Vegas.

Första kvällen spenderades, som sig bör grabbar emellan, på Hooters. Där nångång togs det lite maxade beslutet att åka till Baja i Mexiko dagen därpå.

Sagt och gjort, på söndagsförmiddagen cruisade mustangen över gränsen till Anders Svensson-land (VM-hjälten har sagt att han gillar att ladda upp inför match med att äta tacos). San Diego ligger bara 40 minuter från gränsen och efter ytterligare någon knapp timmes resa inne i Mexiko nådde vi vårt mål, Rosarito på Bajahalvön, som kan beskrivas som ett trashigare Ayia Napa.

Efter att ha ätit oss feta på quesadillas, tacos och hamburgare, druckit öl på Papas & Beer, solat oss ännu rödare och stått i enorm bilkö för att få komma tillbaka till USA var vi hemma i Pacific Beach på kvällen. Där åt och drack vi oss ännu fetare vid poolen innan det var läggdags för att orka vara på konsulatet klockan åtta på måndagsmorgonen.

Efter ett studiebesök på min praktikplats och lunch på stan försvann de båda gästerna i mustangen till LA för att imorgon ta flyget hem till Sverige. Nu ses vi nog inte på ett halvår och med fuktiga ögon önskar jag dom lycka till i Sverige på deras respektive nytjackade knäck.

Hooters fick finfrämmande.

Pimps.

Motherfuckin’ West Coast gangstas.

På det i Baja mytomspunna Papas & Beer.

Jag, Erik, Danne och en local (?).

Downtown Rosarito.

Jag hjälper två vilsna svenska medborgare med konsulära ärenden.

Framme!

2007-06-27T08:11:00.000+02:00

Sitter här i köket och tänkte försöka summera de första fyra dagarna av mitt nya liv. De har naturligtvis varit omkastande, läskiga, roliga och fulla av nya intryck. Det känns snarare som om man varit här i tre veckor.

För er som inte har koll på det hela ser mitt nya liv i korta drag ut såhär:
De närmsta 6,5 månaderna bor jag i San Diego, Kalifornien och gör praktik som PR & Communcation Assistant på Sveriges Konsulat. Vad praktiken i praktiken går ut på får jag redogöra över när jag själv har fått klarhet i det.
Jag delar lägenhet i området Pacific Beach med en annan praktikant som också heter Erik. Lyans utseende, standard, pris och läge kan närmast liknas vid ett hotellrum på Kos. Kalifornien är dyrt och 3800 kronor per person och månad får vi hosta upp för 2 r o k, vilket ju är rätt mycket om man som jag kommer leva på studiemedel denna termin (någon lön är det inte tal om). Å andra sidan ligger lyan två kvarter från stranden, om man nu skulle få tid att hänga där.
Lägenheten har vi tagit över från vårterminens praktikanter, alltså de som vi ska avlösa, vilka för övrigt är kvar här de första två veckorna för att kunna lära upp oss. Det innebär att vi just nu är fyra pers som bor här. Trångt och mysigt.

Hela detta äventyr inleddes med ett sorgligt farväl av min flickvän och far på Arlanda tidigt, tidigt på midsommardagen. Snart skulle stämningen dock bli bättre då Ugo med flickvän extremt otippat dök upp vid incheckningen. Minns ni Ugo, den håriga surfinstruktören från tiden i Greenville? Han hade varit och hälsat på homies i Uppsala där han pluggade som utbytesstudent en gång i tiden.

Jag landade på Lindbergh Field i San Diego efter att dessförinnan flygit i 15 timmar och dessutom gått och skrotat bland tax free-shoparna på Dulles Airport i Washington DC och Schiphol i Amsterdam. I såna situationer får man tid att fundera kring viktiga frågor som varför det bara säljs en massa syndiga saker i tax free-shoparna, såsom sprit, cigaretter och parfym samt hur det kommer sig att dom som reser första klass får boarda planet först när det borde vara lyx att få komma lite senare. Min enda förklaring är att kapitalisterna vill ha det så för att kunna få sitta och hånle när arbetarna passerar dem på väg till apklass.
På planet mellan Amsterdam och DC hade jag förmånen att sitta bredvid rumänen Vlad som berättade halvroliga fräckisar och vid upprepade tillfällen, nervöst, frågade mig hur jag trodde att det skulle gå till i tullen när vi landat. Oklart varför.

Söndagen spenderades i Balboa Park som är för San Diego vad Central Park är för New York eller Vibjörnsparken för Finspång. Där firades det midsommar på initiativ av House of Sweden som visst är nån organisation för svenskar i regionen och som konsulatet av naturliga skäl har kopplingar till. Därefter har det varit praktik-introduktion för hela slanten.

Nu ska jag gå och sova så att jag orkar upp till bussen som går 07.15 imorron bitti. Borde nog köpa bil.

Extremt otippat dök surfhjälten från Greenville, Ugo, upp på Arlanda.

Lunch med min nyvunna rumänska bekant under mellanlandningen
i Washington DC.

Mitt charterliknande boende i Pacific Beach utanför San Diego.

Erik och den tidigare praktikanten Joanna i sovrummet.

Stranden i Pacific Beach.

Årets midsommarfirande blev det nyktraste sen Regalskeppet Vasa
sjönk till botten år 1628.