Aldrig förr har en röd dag (Labor Day) kommit så lägligt som idag. I natt kom jag och Exet hem från ett fyrdagarsbesök i Las Vegas. Därav har jag låtit dagens hittills jobbigaste syssla vara att ta mig till och från poolen.
I morse skjutsade jag Exet till flygplatsen och nu lär vi inte ses igen förrän i januari. Mitt sinne tycker att det är väldigt tråkigt. Min kropp tycker att det är fruktansvärt skönt.
Las Vegas är verkligen ett sjukt men fascinerande fenomen. Mitt ute i Nevadas öken ligger denna oas där ALLT finns. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det för det liknar inte något annat jag tidigare upplevt. Handelskammarprofilen Markus sa att det är ett som "Disneyland on acid", och nog har han en poäng alltid.
I korthet spenderade jag och Exet tiden med att gå på pissmaxade klubbar, bada i hotellets fem pooler, se och höra Justin Timberlake, åka upp i utsiktstornet Stratosphere samt åka slänggunga ut från samma torn.
Däremot gjorde jag nån form av grej av att inte spela upp ett enda cent på casino. För visst är väl hela den här pokerflugan lite nördig?
På hemvägen stannde vi i Fontana, strax öster om LA för att se ett lopp i NASCAR-serien. För er läsare som kommer från lite större orter än Finspång kan jag berätta att NASCAR är den amerikanska motsvarigheten till Formel 1, dock med annorlunda bilar och banor.
Det hela var en mycket intressant upplevelse, och då främst arrangemanget runtomkring. NASCAR är kanske det minst finkulturella och på samma gång det mest amerikanska man ägna sig åt. Från halva USA vallfärdar folk i hundratusental för att se racen, grilla, dricka kopiösa mängder Budweiser och slutligen sova ruset av sig i sina enorma pickuper. I regel rör det sig om karlar med keps och kulmage, oftast från landsbygden. Med andra ord ett perfekt event för mig och Exet.
Hela upplevelsen nådde egentligen sin peak timmen före racet skulle starta. Först leds Stevie Wonder in på en scen för att hälsa alla välkomna och sjunga nåt ohörbart. Snart ersätts han av förarna som i sin tur eskorteras in av tjejer med outfits som hade fått Linda Skugge att gå i taket. Sedan kliver en prälle in i bilden och ber Gud välsigna det kommande racet. Därefter är det dags för nationalsången. Alla 100 000 på läktarna sjunger med för fulla halsar. Det hela kuliminerar med att två bombplan flyger in över arenan under slutrefrängen. Jublet vet inga gränser.
Sedan drog racet igång, och det ska erkännas att även jag stod och drägglade lite under de första varven. Det kanske är svårt att förstå, men det är faktiskt en ganska häftig känsla att se (och framför allt höra) 42 karlar jaga liven ur varandra i farter på över 300 km/h.
Jimmie Johnsons (från San Diego) bil gick som ett skållat ollon, och han kunde nästan fyra timmar och 500 miles senare kliva upp överst på prispallen.
Nu ska jag försöka samla krafter till att släpa mig iväg till en grillfest hos några andra svenskar här i Pacific Beach och samtidigt njuta av den sista ledigheten innan en ny arbetsvecka drar igång. Risken för en mental baksmälla är total.
Mitt i Nevadas öken ligger detta fenomen som kallas Las Vegas.
"Det är ett koncept man köper".
Exet Travels VD trivdes i Las Vegas.
Att bada är ju kul, men nog borde allt paret ovanför
mig ta sig upp på rummet istället?
Nånstans därnere ska enligt uppgifter Justin Timberlake
sitta och spela piano.
Vegas sett från Stratosphere Tower.
Jag åker karusell ut från samma torn.
NASCAR – kanske det minst finkulturella och på samma
gång det mest amerikanska och bästa som finns.
Aldrig förr har det känts så rätt att bära kobåjshatt.
