Många nöjda kunder!

Min kära Johanna har tjackat ett knäck minsann. Ett riktigt alltså. Som hälsoutvecklare i Ed, beläget inte så långt från hennes hemtrakter. Inte illa.

Det bästa med det hela är att hon börjar först den 8 oktober men redan sagt upp sig från sina tidigare jobb (lärarvikarie och städerska), för att kunna komma och hälsa på mig. Underbart!

Efter ett emergency call till Exet Travels VD mitt i natten har hon med kortast möjliga varsel bokat en resa hit redan imorgon (onsdag), till det sjukt billiga priset 3200 kronor tur och retur. Min resa till och från San Diego köpte jag helt på egen hand. Den kostade 8800 kronor.

Ett halvt dygn innan hon lämnar San Diego igen (nästa onsdag) kommer en annan av Exets kunder, FloMo, hit för att stanna i hela tre veckor. Vi ska bland annat spela in hans nya video samt besöka Patrik i San Francisco - också det en resa bokad genom Exet Travels. Vilken fantastisk firma va?

Carl von Linné-eventet flöt för övrigt smärtfritt förbi och PR-ansvarige Johansson har kunde på söndagskvällen öppna en Bud light framför teven och andas ut. På måndagsmorgon började däremot det hårda arbetet igen. Blott tre dagar har jag nu haft på mig att rapportera om det hela i form av tidningsartiklar och hemside-uppdateringar, varför jag idag tvingades jobba över ett par timmar. Blir nog svårt att få någon övertidsersättning när man inte har någon lön dock. "Kan du inte ta torsdag och fredag på dig också?" kanske ni tänker. Men NEJ, då har jag nämligen fixat ledigt för att kunna ägna åt kvalitetstid med min fru. Tisdag med föresten.

Framtiden är ljus!


Mycket snart kan scener som den här komma att
utspela sig i San Diego.


Och den här.


Exet Travels VD, vilken möjliggjort de billiga resorna
och som jag därför står i stor tacksamhetsskuld till.

300 år

Imorrn är det Dagen D. D som i firandet av Carl von Linnés 300-årsdag. Kanske kunde ni, kära bloggläsare, inte bry er mindre men det är nämligen temat i det event vilket konsulatet är medarrangör i, och som Erik Johansson är PR-ansvarig för.

Kalaset ska hållas på San Diego State University och programmet består bland annat av 1700-talsmusik, ett föredrag av Jussi Björlings son, en barnkör samt mingelmedvinochplockmat. Med andra ord har jag som PR-ansvarig haft det tufft att marknadsföra produkten till personer födda efter andra världskriget.

Men jag har i alla fall gjort mitt bästa och har de senaste veckorna bland annat producerat följande: En hemsida, en broschyr som ska delas ut, en elektronisk flyer samt ett antal tidningsartiklar och pressmeddelanden. Dessutom har jag blivit intervjuad av en journalist på San Diego Union Tribune som mycket gynnsamt skrev en artikel om det hela.

Innan ni drunknar i allt skryt (det är ju ändå en svensk blogg) ska jag kanske nämna att vi bara räknar med max 150 besökare mot de 200 det först budgetterades för. En sån grej skulle man förstås kunna skylla på PR-ansvarige Johansson, men det kan vi gott lugna oss lite med. Åtminstone tills imorgon. Dagen D.

Inte igår man var på studiebesök

Fångar klädda i orange overaller, vakter klädda som James Bond och mer taggtråd än det lär finns i Sverige allas kohagar tillsammans. Det är mina tre starkaste intryck av mitt och Linnéas studiebesök på Homeland Securitys migrationsavdelning.

Linnéa jobbade tidigare på den svenska motsvarigheten, Migrationsverket, och tog därför initiativ till besöket. Jag jobbade tidigare på en simhall och hade väl egentligen inget ärende där. Men det är ju kul att se sig lite om i det amerikanska samhället.

San Diego ligger endast en spårvagnstur från mexikanska gränsen, och det ska tydligen komma ett helsikes massa illegala flyktingar därifrån. Vad jag har förstått är man i Washington inte så värst mycket för det hela, varför man låtit sätta upp en enorm apparatur här i San Diego för att sätta stopp för alltsammans. Det diskuteras t.o.m. om det är värt pengarna det skulle kosta att sätta upp ett stängsel längs hela den mexikansk-amerikanska gränsen. Nånting som redan är verklighet söder om San Diego.

Som konsulatrepresentanter mottogs vi som "guests of honor". "Welcome Mr. Erik Johnson..." (notera felstavningen) stod det på den första bilden i en power point-presentation och så vidare. Under hela förmiddagen fick vi guidning av två eleganta herrar, utrustade med kostym, solglasögon och puffror genom studiebesöket som bestod av tre anhalter; The headquarter inne i stan, tullstationen vid gränsen samt ett stort fängelse där de illegala flyktingarna tillslut hamnar i väntan på rättegång och senare utvisning.

På fängelset fick vi gå runt och titta på fångarna där de spelade basket på rastgården eller satt i sina celler, små som klädkammare. Det var lite som på Kolmården.

Totalt var där cirka 1000 fångar och den som suttit där längst åkte visst in för åtta år sedan. Linnéa berättade att hon i Sverige brukade spela pingis med flyktingarna och att hela förläggningen (för övrigt Sveriges största med sina 70 interner) hade lite grann karaktären av en fritidsgård. De pistolutrustade amerikanerna skrattade häftigt åt vad dom just hört, som om dom inte förstod att hon var seriös. Det är visst lite olika hur man väljer att arbeta.

Efteråt blev vi utbjudna på taco-restaurang vid gränsen och alla var nöjda. Mycket intressant och annorlunda arbetsdag måste jag säga.

På kvällen blev det sedan stor middag på en italiensk restaurang med svenskkolonin. Som konsulatpraktikant och lätt socialt inkompetent har jag mest lärt känna andra svenskar här i San Diego. Av nån anledning finns det hur många som helst, särskilt i Pacific Beach. Det var lite annorlunda när jag förra hösten bodde och pluggade med en massa amerikaner. Hursomhelst var det en mycket trevlig avslutning på en spännande dag.


Linnéa tillsammans med the men in black framför finkan där
crika 1000 illegala flyktingar sitter och väntar på rättegång.


Större delen av San Diegos svenskkoloni efter ett besök
på en italiensk restaurang.

Blondiner har roligare

Visst är väl den här schampo-annonsen lite rolig? Hittade den i Cosmopolitan (jag brukar inte läsa den, jag lovar).

Skjut Kalle!

Proffsligan i football (eller Amerikansk fotboll, som det heter i alla andra länder) har precis börjat och medieutrymmet är enormt. Tidningarna är nedskrivna och på matchdagar är det football på ett tiotal av de knappa 100 tevekanaler vi får in. Det hela kommer sedan kuliminera i den televisionära orgasm som stavas Super Bowl, då bokstavligt talat halva USA sitter framför teven och följer finalen. Två månader tidigare kommer halva Sverige ha suttit bänkade för att se Kallankasjul.

I år ska jag för första gången fira jul utanför Sverige. Det ska bli intressant med ett annorlunda och otraditionellt firande. Det är inte så att jag har något emot vare sig tomte, julgran, jansson, eller skinka. Tvärtom, jag gillar´t. Till och med kommunistpropagandan i Karl-Bertil Jonsson kan jag roas av. Däremot ska det bli fantastisk skönt att slippa just Kallanka.

Kan inte minnas att jag tyckte det var särskilt roligt ens som liten, och om jag får barn så ska dom aldrig behöva se eländet. Eller nån enstaka gång kanske så att dom vet vad alla pratar om i skolan, men jag tänker inte se till att det blir nån tradition. Är det egentligen inte ganska befängt att just det programmet blivit en av de alla starkaste traditionerna i vårt svennesamhälle?

Julen är ju i regel en av få tidpunkter då släkten samlas, och då spenderar vi en av dessa dyrbara timmar med att sitta och titta på en amerikansk jävla anka som springer runt och lever rövare. År efter år. Vad ska det vara bra för? Uppenbart är det bara traditionen i sig vi är ute efter, och om vi nu också måste ha något IQ-befriat att göra tillsammans under en timme eller två skulle det lika gärna kunna vara något av följande:

- Högläsning av bilannonserna i Bilsport nr 4/2003

- Se filmen The Rock

- Spela julbingo med Loket

- Städa bilen invändigt

Personligen tycker jag dock att vi gott kan se till att lära oss nåt nyttigt på julen om nu halva Sveriges befolkning prompt ska hänga framför teven. Det är ändå hela årets prime time vi talar om. Varför inte något av dessa inbillade teve-program:

- "Slutsyndat" - en filmatisering av tio Guds bud i modern tappning.

- "Hit hinner aldrig tomten" - nysvenskar i Alby berättar om hur de ser på julen.

- "Nu är det slut på snusket!" - en informationsfilm om risken för sjukdomar vid tillfälliga sexuella förbindelser.

Annars kan vi gott lika gärna se på football vi med.

Tuborg

Var igår inne på tv4.se och såg intervjun med Terror-Torben, ni vet dansken som sprang in på planen och på samma gång bärgade tre viktiga poäng till Sverige i matchen mot Danmark.

Naturligtvis tycker jag väldigt synd om denne vilsne man som trots allt verkar vara en ganska sympatisk människa. Men det jag fastnade mest för var nog kommentaren:

"Jag hade druckit 15-20 öl och borde nog låtit bli de sista två"

För visst har han en poäng? Vi vet alla hur det är; många gånger kan det räcka med en sisådär 18 öl för att det ska bli en lyckad kväll.


Jag kan ha fel, men om man brukar dricka 15-20 öl tror jag inte att det
spelar så stor roll om man dricker light-cola istället för vanlig cola.

Viva Las Vegas!

Enda sedan filmen från L.A. släpptes har det diskuterats vilt kring uppföljaren. Finns det material för ännu en film, var det egentligen nåt kul i Las Vegas och framför allt; skulle Langhoe Pleasure & Entertainment hinna före piratbolaget Exet Productions?

Därför är jag glad över att nu kunna besvara alla tre frågor med ett "JA".

Varsågoda!

En succé?

Resan till Los Angeles var så händelserik att den nu blivit film med Paul Walker och Mickey Rourke i rollerna som Erik och Exet.
Se, lyssna och njut!

California-bloggen avslöjar

Jag vet inte om det var våra lite billigare kavajer eller om han tyckte att jag och Exet så ensamma och olyckliga ut. Rätt var det var så frågade taxichaufören, med rysk brytning, om han skulle köra oss till en bordell istället för hem till hotellet.

Vad han inte visste var att Exet sekunderna senare skulle slita upp sin kamera och smygfilma det hela från baksätet. Är det så att alla taxichaufförer egentligen är hallickar?

Det roligaste sedan Lunarstorm

Det här med att klippa ihop sina egna filmer var ju kul hörrni! Hädanefter ska jag nog sluta ödlsa dyrbar fritid på att träna eller solaobada. Först ut på tur står klippandet av ett lite "smutsigare" reportage från Las Vegas undre värld.

Dessutom har jag nu fått oväntad experthjälp från FloMo med att lägga klippen direkt på bloggen.
Undrar just vad kidsen i Örebro tycker om att han sitter inne på en massa PC-kunskaper föresten.

Festen är slut

Aldrig förr har en röd dag (Labor Day) kommit så lägligt som idag. I natt kom jag och Exet hem från ett fyrdagarsbesök i Las Vegas. Därav har jag låtit dagens hittills jobbigaste syssla vara att ta mig till och från poolen.

I morse skjutsade jag Exet till flygplatsen och nu lär vi inte ses igen förrän i januari. Mitt sinne tycker att det är väldigt tråkigt. Min kropp tycker att det är fruktansvärt skönt.

Las Vegas är verkligen ett sjukt men fascinerande fenomen. Mitt ute i Nevadas öken ligger denna oas där ALLT finns. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det för det liknar inte något annat jag tidigare upplevt. Handelskammarprofilen Markus sa att det är ett som "Disneyland on acid", och nog har han en poäng alltid.

I korthet spenderade jag och Exet tiden med att gå på pissmaxade klubbar, bada i hotellets fem pooler, se och höra Justin Timberlake, åka upp i utsiktstornet Stratosphere samt åka slänggunga ut från samma torn.

Däremot gjorde jag nån form av grej av att inte spela upp ett enda cent på casino. För visst är väl hela den här pokerflugan lite nördig?

På hemvägen stannde vi i Fontana, strax öster om LA för att se ett lopp i NASCAR-serien. För er läsare som kommer från lite större orter än Finspång kan jag berätta att NASCAR är den amerikanska motsvarigheten till Formel 1, dock med annorlunda bilar och banor.

Det hela var en mycket intressant upplevelse, och då främst arrangemanget runtomkring. NASCAR är kanske det minst finkulturella och på samma gång det mest amerikanska man ägna sig åt. Från halva USA vallfärdar folk i hundratusental för att se racen, grilla, dricka kopiösa mängder Budweiser och slutligen sova ruset av sig i sina enorma pickuper. I regel rör det sig om karlar med keps och kulmage, oftast från landsbygden. Med andra ord ett perfekt event för mig och Exet.

Hela upplevelsen nådde egentligen sin peak timmen före racet skulle starta. Först leds Stevie Wonder in på en scen för att hälsa alla välkomna och sjunga nåt ohörbart. Snart ersätts han av förarna som i sin tur eskorteras in av tjejer med outfits som hade fått Linda Skugge att gå i taket. Sedan kliver en prälle in i bilden och ber Gud välsigna det kommande racet. Därefter är det dags för nationalsången. Alla 100 000 på läktarna sjunger med för fulla halsar. Det hela kuliminerar med att två bombplan flyger in över arenan under slutrefrängen. Jublet vet inga gränser.

Sedan drog racet igång, och det ska erkännas att även jag stod och drägglade lite under de första varven. Det kanske är svårt att förstå, men det är faktiskt en ganska häftig känsla att se (och framför allt höra) 42 karlar jaga liven ur varandra i farter på över 300 km/h.
Jimmie Johnsons (från San Diego) bil gick som ett skållat ollon, och han kunde nästan fyra timmar och 500 miles senare kliva upp överst på prispallen.

Nu ska jag försöka samla krafter till att släpa mig iväg till en grillfest hos några andra svenskar här i Pacific Beach och samtidigt njuta av den sista ledigheten innan en ny arbetsvecka drar igång. Risken för en mental baksmälla är total.


Mitt i Nevadas öken ligger detta fenomen som kallas Las Vegas.


"Det är ett koncept man köper".
Exet Travels VD trivdes i Las Vegas.


Att bada är ju kul, men nog borde allt paret ovanför
mig ta sig upp på rummet istället?


Nånstans därnere ska enligt uppgifter Justin Timberlake
sitta och spela piano.


Vegas sett från Stratosphere Tower.


Jag åker karusell ut från samma torn.


NASCAR – kanske det minst finkulturella och på samma
gång det mest amerikanska och bästa som finns.


Aldrig förr har det känts så rätt att bära kobåjshatt.

Örnen har landat!

Som tidigare utannonserats har jag nu fått hit en förnäm gäst i Micke "Exet" Erixon.

Den som följde mitt bloggande redan under Greenville-tiden vet att Exet kom på besök även då och att det den gången blev det en jäkla omgång. Tre dagar efter dennes arrival till Kalifornien talar inget för att historien inte ska upprepas, även om jag under helgen skulle komma till insikt med att man börjar bli gammal.

Tidigt i lördagsmorse åkte vi tillsammans med Linnéa samt hennes homies Corinne och Denise till Los Angeles. Besöket i staden utvecklades snabbt till en orgie i poserande framför turistgrejer som Hollywood-skylten, utvalda stjärnor på Walk of Fame, Stålmannen (!) och stranden i Santa Monica.

Framåt kvällen blev det utgång på klubben Level 3, belägen på behagligt avstånd från vårt hotell i West Hollywood. Nu kan det hela låta väldigt glamoröst men tyvärr är det inte riktigt sanningen. Det ska nämnas att Corinne och Denise är 18 respektive 19 år och att detta sunkiga hak till klubb var ett av få ställen där vi alla fick komma in. Naturligtvis kryllade stället av packade kids och det kändes som att vara tillbaka på Otten* igen. Lyckligtvis är man inte vuxnare än att man kan anpassa sig lite. Det blev en helt okej kväll och ingen skugga ska falla över tjejerna.

Att resa med ett lite yngre sällskap skulle dock få konsekvenser även under söndagsförmiddagen då Corinnes mamma ringde och sa att hon var tvungen att komma hem med bilen samt packa inför morgondagens skolstart. Vad ska man säga? Det var bara att avboka det inplanerade besöket på Venice Beach och shoppingen på Rodeo Drive för att istället bege sig hemåt. På vägen hann vi dock med ett besök på California State University där Exet ska plugga nästa år.

Imorron drar en fyradagars arbetsvecka igång innan det är dags för nästa resa: Las Vegas. Då med en något högre snittålder i gruppen.

*Otten är en trashig och totalt otrendig nattklubb i Norrköping. Ofta med 18-årsgräns.


Visst ser vi väl lite grann ut som ett rockband?


Borde inte Stålmannen vara biffigare än de turister som
poserar med honom?


Par i stjärnor.


Årets man 2007?

Hollywood Hills. Man kan nästan se Hollywood-skylten

i bakgrunden.


Santa Monica. Man kan nästan höra Baywatch-låten

i bakgrunden.

På det universitet där denne man förmodligen kommer

ha en central roll under 2008.

Nu smäller det igen!

En kärleksrelation är som en blomma - den måste vattnas ibland, eller vad det är man säger. Av den anledningen har jag återigen låtit skicka en hemmagjord film till Johanna. Denna gång en Günther-inspirerad musikvideo.

Eftersom den är producerad av Langhoe Pleasure & Entertainment AB blev resultatet naturligtvis alldeles för bra för att inte låta allmänheten ta del av den. Se, lyssna och njut!

Födelsedagskalas

Nu är det bara 41 år kvar innan jag kan börja ägna dagarna åt att mata änder. Med andra ord har jag fyllt 24. Något som naturligtvis förtjänade ett rekorderligt firande.

Som den stora PR-pamp man är arbetar jag bara med de allra bästa (undantaget min f.d. personal trainer Danne), varför jag anlitade Linnéa och Corinne till arrangera det hela. Corinne, ni vet dottern i familjen som Linnéa bor hos, var passande nog ensam hemma i villan och därmed hade vi ett eminent hak att hålla till i. För övrigt beläget i La Jolla - San Diegos Beverly Hills.

På gästlistan stod konsulatprofilerna, en norrman, några lösa amerikaner samt en handfull au pairer och andra svennar bosatta i regionen. Senare på kvällen bjöd Corinne dessutom in ett tiotal av sina High School-kompisar, vilka förvandlade festen till en lite stökigare historia genom att åka skateboard inomhus samt röka weed. Men det är inget som jag tar nåt ansvar för.

Sammantaget var det dock en mycket lyckad kväll och många var de som ville synas på denna bloggs vimmelbilder:


Födelsedagsbarnet tillsammans med Karin och Mona - tidigare
praktikanter som nu fått jobb och blivit kvar i San Diego.


Corinne och Linnéa (a.k.a. Brinken och Bindefeld) levererade...


... en riktig pangkväll...


... även om Jan-Erik mest hängde med Corinnes hund...

... men när Erik började bjuda bort den flaska Tequila han

någon timme tidigare gett mig i present...

... klarade gästerna av att umgås med varandra.

Men den allra finaste presenten fick jag av min älskling.

Inte varje dag det kommer ett blombud minsann.

Pumpin' iron

När man läser min blogg kan jag förstå att man lätt får intrycket av att jag på fritiden inte gör annat än roar mig extravagant. Det är nämligen syftet med den.

Dock ska det erkännas att jag faktiskt upplever mer dötid här än hemma i Svedala. Hemma har man ju så mycket rutiner i sin fritid, såsom att se på Sportnytt, gosa med Johanna, åka hem till släkten/familjen och spela FIFA hos Danne.

Förra gången jag bodde i USA gick jag upp 7-8 kilo på fyra månader. Mina så kallade vänner gav mig smeknamnet ”Tomas Brolin” och det traditionella ljugandet på hotellet i Finspång under juldagen kom av sig en aning. Den här gången går därför resonemanget på samma sätt som när FN bildades vid andra världskrigets slut; "det får inte hända igen".

Av den anledningen spenderar jag därför en stor del av tidigare nämnda dötid på träning - något jag inte ägnat mig åt sen Sveriges första elektrifierade järnväg i togs i drift utanför Boxholm år 1890. Den gången hade jag FIFA-Danne som personal trainer. Det gick bara sådär. Träningsupplägget var visserligen bra, men hans förnuftsvidriga matschema gjorde mig allt som oftast för mätt för att ens ta mig till gymmet.

Men nu blåser det nya vindar! Arnold är min guvernör och mycket opportunt har vi ett, för oss helt gratis, motionscenter i samma byggnad som konsulatet ligger i. Lägg därtill den milslånga standpromenden i Pacific Beach och det finns inte längre några ursäkter, nu ska jag komma i form!

Men för att klara det i ett land där man äter donuts till frukost krävs en stor portion karaktär och motivation. Tur då att min gode vän FloMo finns – beviset på att man faktiskt kan bli fit på kort tid. Se här bara:


Då: Rundlagd white trash med Zlatan-musche.
Nu: Framgångsrik medieprofil, 110 kilo hård och kanske
hela Närkes hetaste hunk.


Som ni aldrig kommer behöva se mig igen. Det var nån gång
i den här vevan som jag fick öknamnet ”Tomas Brolin”.


Men nu är sötebrödsdagarna över! Det bästa med USA är att man
p.g.a. det amerikanska viktsystemet är ungefär dubbelt så stark
som hemma.


Linnéa och Erik jagar liven ur sig själva.