Lost in translation

Jan-Erik: "Kor mye skylde eg deg for maden vi spisade?"
Jag: "Sjuofemti"
Jan-Erik: "Va, sju og femti?!"
Jag: "Ja vaddårå, det är väl ganska normalt för en lunch"
Jan-Erik: "Nei for helvede, det stemme jo ikke. Er du ikke riktig klok?"

Först senare blev jag varse att "sju och femtio" betyder 57 i nynorska Stavanger.
Stämningen är nu något bättre igen.


Västnorges skarpaste hjärna.

Debut i Änglarnas stad

Några av världens bästa fotbollsspelare springer runt på planen, den yppersta kändiseliten skymtas på VIP-läktaren och mediebevakningen är total.
MEN, på Los Angeles Galaxys högermittfält kutar nån Kyle Martino runt och ser vilsen ut.
Många av de 27 000 åskådarna på Home Depot Center skruvar på sig och grämer sig över att ha köpt en biljett som i originalpris kostat någonstans mellan 100 och 500 dollar.

Efter ungefär 65 minuters spel utbrister dock ett jubel som får det att låta som om hemmalaget vunnit VM och OS på en och samma gång. Via jumbotronen har publiken just fått se HAN knyta skorna.

Snart börjar han jogga lite fram och tillbaka vid sidan av planen. På jumbotronen visas inte längre några bilder från själva matchen. En nytt jättejubel bryter ut då bollen rullar över sidlinjen och den stretchande frissparkshjälten bredsidar bollen till spelaren som ska göra inkast.
Plötsligt försvinner han ut från arenan. Publiken håller andan. Tre, fyra minuter senare kommer han tillbaka. Publiken andas ut. Gick han och kissade? Bytte han skor? Tog han en cigg?

Ytterligare nån minut senare byter han av Alan Gordon och lyckan är total. David Beckhams debut är ett faktum. En jäkla tur det, annars hade denna cirkus till match kunnat statuera exempel i nästa upplaga av Nationalencyklopedin under sökordet antiklimax.

Matchen slutade 1 - 0 till Chelsea (om det nu har någon betydelse) efter mål av John Terry. Förutom cirkusen runt Beckham slogs jag lite av den goda stämningen på läktarna. Publiken är i alla åldrar och består av nästan lika många kvinnor som män. Alla är glada och applåderar bortalagets mål och jublar när speakern ropar upp namn som Shevchenko, Lampard och Drogba före matchen. Går man på en allsvensk match får man istället lära sig vilka i motståndarlaget som är homosexuella, prostituerade, har HIV eller slår sina barn. Nu var det här visserligen bara en jippomatch, men ändå.

Efter matchen intervjuades jag och Jan-Erik i TV. Jag som har vett att uppföra mig sa att det var fantastiskt att få se Beckham och att han fortfarande håller måttet. "Han är enormt överskattad" sa den inte lika ödmjuka Jan-Erik, som någon timme tidigare hävdat sig vara kapabel att ta en plats i Galaxys startelva och berättat om när han som norsk div.1-spelare plockade bort Jermaine Pennant i en träningsmatch mot Birmingham. Sekunden senare slänger sig nåt psycho mellan oss och reportern och skriker nåt oförståeligt.
Jag tror inte att vi kom med i TV.

Hela Los Angeles-äventyret inleddes för övrigt dagen innan. På fredagseftermiddagen var vi med på ett mingelparty arrangerat av Svenska handelskammaren. Där träffade vi, förutom några handelskammarprofiler, praktikanterna på Svenska konsulatet i LA. När det hade minglats färdigt gick de flesta av oss vidare till en restaurang och sedan till klubben Avalon, beläget på Hollywood Boulevard Walk of Fame, ni vet med stjärnor i trottoaren.

Ha det så kul på RIX FM Festival, Easy!


Los Angeles motsvarighet till Erik och mig - konsulatpraktikanterna
Emma och Minou på klubben Avalon i Hollywood.


Kanske är det är det lite nördigt att vid 27 resp. 24 års ålder
köpa sig en matchtröja med Beckhams namn och nummer på
för 650 kronor. Kanske ska man inte bry sig så mycket om sånt.


Drogba var på finthumör. Sekunden senare står Galaxy-backen
och väljer mellan en bratwurst och en chorizo.


Ett stycke fotbollshistoria skrivs.

Becks

Som fotbollsintresserad i USA känner jag mig som en isbjörn i Afrika. Felplacerad. När det i söndags var final i Amerikanska mästerskapen i soccer tvingades jag se den på en mexikansk kanal, med spansktalande kommentator, eftersom den krockade med nån toppmatch i brännboll o.s.v.

Hursomhelst, i helgen inträffar den största fotbollshändelsen i USA:s historia sen Eric Wynalda slog in en frispark i krysset mot Schweiz, sommaren -94; David Beckham debuterar för sitt Los Angeles Galaxy mot Chelsea.

Tidningarna rapporterar om honom dagligen, ofta redan på tredje eller fjärde sidan (efter brännbollen) och de okunniga amerikanerna får lära sig att han har dels en känslig högerfot, dels en fru har som tydligen var med i nån popgrupp i slutet på 90-talet.

Beckham blir nu lagkamrat med spelare som Landon Donovan, Abel Xavier (med det vita håret), Cobi Jones (med rastaflätorna) och får Alexi Lalas (med bockskägget) som coach. Därmed måste väl ändå Galaxay klassas som världens, efter FloMo Allstars, näst mest maxade lag?

Som fotbollsfantast i detta land gäller det alltså att ta vara på de få stora fotbollstillfällen som uppstår och av den anledningen åker jag, tillsammans med norrmannen Jan-Erik, till LA i eftermiddag för att imorgon (lördag) vara på Home Depot Center och begrunda spektaklet. I biljettpriset ingår även matchen mellan storlagen Suwon Bluewings och Tigres UANL. Det är dom andra två lagen i denna turnering som arrangörerna lite blygsamt har valt att kalla World Series of Football.

Jan-Erik är f.ö. praktikant på Svenska handelskammaren (oklart hur en norrman hamnade där) som har sitt kontor på samma ställe som oss. Ikväll ska vi visst på nåt handelskammarjippo och sedan övernatta hos hans polare. Kan bli en intressant uppladdning inför den historiska matchen.

Vilka möter IFK Säffle i helgen, Jacob Järpegård?

Final i Copa America med en kommentator som, mellan taco-tuggorna,

rapporterade matchen på spanska. TV:n köpte jag begagnad för $30.

Jorå så att eeh

Lokalpressen i Kalifornien skriver just nu mycket om min och David Beckhams respektive ankomster till regionen. Lite synd att man ser ut att sitta på Kumla bara. Klicka för större bild.

Lite naivt av mig

Satsningen att lägga ut bilder på sig själv, där man står med slips i en skyskrapa, slog helt fel – det "sticker i ögonen" på folk hemma i jantelagens Sverige, visade det sig snart. Tur att man kan försvara sig.

En god vän till mig, vi kan kalla honom Aron, förmedlade via MSN, följande syn på situationen:

aron says:
klart man är fifflare! du med. såg juh på bilden där när du har skjorta på dig, att du ser fruktansvärt sympatisk ut.. bara ett spel. sen när de dumma amerikanerna fattar tycke för dig och tycker du är den schysstaste och sympatiska killen i hela san ddiego, då hugger du dom i ryggen och visar dem ditt rätta jag!
Erik says:
har ni kostym pa InterSport?
aron says:
ja

Aron drar till med en nödlögn (såtillvida det inte har hänt något väldigt drastiskt inom svensk sporthandel) och blir diskvalificerad. Med andra ord vinner jag på W.O. 1 – 0 till Lången!

Inför en annan vän, vi kan kalla honom Jojje, som just avslutat en termins studier i Peking, har jag fler än en gång ställts till svars för mitt val av resmål. Det har bland annat hetat att "USA är värdelöst land, uppbyggt av lika värdelösa europeer" och att landets kultur på intet sätt "kan mätas med den kinesiska".

Jag kan förstå poängen, att det är lite "tufft" att åka till ett väldigt udda land som Kina. Samtidigt tycker jag att det känns lite märkligt att man ska behöva försvara att man väljer välfärd framför fattigdom. Som om det vore något syndigt i att flytta till USA, eller att man på nåt sätt gör den fattiga världen en tjänst genom att åka dit och visa upp sitt tryne och leka lite kulturprofil.
Så när han nästa han nästa gång skrev han följande...

Jean Floressas des Esseintes says:
for ovrigt var det ju ett bra drag att beklaga dig over hur mycket pengar du gjorde av med da du var i usa forra gangen, bara for att sedan kopa en stekarbil och hyra delstatens dyraste lgh..

... kunde jag inte riktigt hålla mig från att trissa honom lite extra, då han uppenbarligen redan var uppretad:

Erik (bloggen uppdaterad) says:
jamen det ar ju det som ar skillnaden mellan oss. Du trampar runt pa en trasig cykel i ett diktatoriskt U-land medans jag aker Pontiac i en av hogteknologins centralpunkter, trots att vi bada vaxt upp i medelklassfamiljer och ingendera har nan vidare sponsring att tala om (?). Det ar ju ingen slump att det har blivit pa det har sattet. Du ar fodd till lallare och jag ar det inte, sa enkelt ar det.

Naturligtvis fick han satan och djävulen i sig och levererade per omgående detta:

Jean Floressas des Esseintes says:
horrodu. vem ar den bortskamda snorungen som lever pa fonder, vilka har gett honom mojlighet att kopa lyxbilar, bo i lyxlagenheter och skaffa sig ett yttre i form av solariebrannor, vilket inte alls korresponderar med hans arbetarbakgrund? dessutom lever judu bara nu i ett luftslott, tror det ska se tufft ut i cv att du har "jobbat i amerika", medan jag lar mig varldens viktigaste sprak..
Erik (bloggen uppdaterad) says:
haha, du fattade inte att jag skamtade, men ok
/.../
Jean Floressas des Esseintes says:
hursom, hur tror du det kommer sig da, att du har mojlighet att aka pontiac i en sa fantastisk stad, medan jag trampar runt pa en trasig cykel fran 60-talet, da vi bada far samma pengar?!
Jean Floressas des Esseintes says:
du ar sponsrad..
Erik (bloggen uppdaterad) says:
2003 och 2004 slet jag som en hund framfor ugnarna pa Outokumpu. Holl pa att saga av mig fingrarna men var tillbaka pa golvet fyra dagar senare. Jobbade ibland 12h om dagen – fick betalt for 6. Resten stoppade Barnevik, Wallenberg och dom andra facisterna i egen ficka.
/.../
Erik (bloggen uppdaterad) says:
det svenska kommunistsamhallet ar ju utformat sa att nagra fa far dra det tunga lasset (tex jag) medan resten aker med pa vagnen som doda sillar (tex du)
Jean Floressas des Esseintes says:
nu hade du tur att froken art director har ska anvanda datorn, sa jag inte kan servera mitt forodande svar..

Det sista måste väl också ha varit en nödlögn, va? 2 – 0 till Lången!

Personen på bilden har inget att göra.

Praktiken i praktiken

Tänkte att det kanske börjar bli dags att berätta vad det egentligen är jag gör om dagarna - vad min praktik går ut på. Jag åker trots allt inte enbart till Mexiko eller köper bil.
Strax före kl. 8 varje vardagsmorgon kliver jag innanför dörrarna på Symphony Towers i centrala San Diego, tar hissen upp till tionde våningen och stiger in på konsulatet. Där jobbar konsul Ulf och Katarina. Den andre praktikanten, Erik Aulin-Rodén, sysslar med "Trade & Technology" medan jag själv, som bekant, är PR & Communication-pamp.

Min huvuduppgift är att ge konsulatet och Sverige mesta möjliga uppmärksamhet i regionen. Detta ska bland annat ske genom pressmeddelanden, artiklar, uppdateringar av hemsida samt närvaro och tal på events.

En tredje praktikant, Linnéa, kommer att assistera Katarina med lite mer allmänna konsulära ärenden, såsom pass. Men hon dyker inte upp förrän i slutet av månaden så tills dess kommer jag och Erik få sköta en hel del sånt. Katarina har dessutom börjat sin semester så den stackare som tappar sitt pass här dom närmsta veckorna har nog dessvärre ganska dåliga odds på att få ett nytt =).

Konsulatet är en stor del av Swedish Center - ett nätverk mellan ett antal organisationer och föreningar med Sverigeanknytning i San Diego. Därför kommer jag även sköta PR-arbetet för centret. Höstens stora projekt blir ett eventet Linnaeus, som arrangeras med anledning av Carl von Linnés 300-årsdag, vilket jag ska marknadsföra och hjälpa till med planeringen av.
I tisdags var jag protokollförare på centrets kommittés möte. Det är väl sånt man sätter en praktikant på att göra, antar jag.

Dagen därpå var vi bjudna till en gala, arrangerad av bioteknikföretaget NanoBioNexus, där det minglades, åts trendig plockmat, dracks vin och lyssnades på en föreläsare (oförståelig för en humanist). Snabbt lärde jag mig att networking är något helt annat här än i Sverige. Det visade sig nämligen att alla jag pratade var världsmästare och kom från världens bästa företag. Den svenska försiktigheten får jag nog lägga i frysen för ett halvår framöver.

Vad får jag då betalt för detta undrar ni. Ingenting faktiskt, förutom studiemedel, högskolepoäng samt, som det brukar heta, den fina meriten och erfarenheten.

Nu ska jag gå och lägga mig så att jag orkar göra ett bra jobb i morgon. Fosterlandet främst!


Erik jobbar/hänger på Facebook.


Jag på mitt rum, icke hängandes på Facebook.


Hela firman.



Symphony Towers vari konsulatet är lokaliserat.

Översatt till Championship Manager-skills (1-20)

har takvåningen 18 i Utsikt.

Se här!

Gå med fördel in här och läs om min ankomst till kontoret.
Den sanna Erik-entusiasten klickar dessutom på About us>Office staff i menyn till vänster.

Den är grym!

Snabb, snygg, stark och högljudd. Nej, det handlar inte om mig själv. Det handlar om min bil.

Pontiac Grand Am Coupé V6 heter hon och är sedan i måndags min och Eriks.
Den tidigare ägaren försäkrade att den är i excellent condition sånär som på den trasiga blinkersen som skulle kosta oss ”at most 2 dollars to fix”. Det kostade 104.
Annars tycker vi nog att vi gjorde en ganska bra deal. 3450 dollar, eller cirka 24 000 kronor, landade priset på vilket väl får vara ganska okej för en bil av årsmodell 2000. I Sverige hade samma bil kostat minst det dubbla (källa: Blocket)

Så nu är det slut på eländiga bussåkandet till och från kontoret inne i stan (i det här landet är man inte så mycket för det här med kollektivtrafik). Dessutom kommer vi nu kunna se oss omkring lite i Kalifornien, om vi nu skulle vilja göra något annat än att jobba eller hänga på stranden i Pacific Beach. Vem vet, kanske blir det en utflykt redan till helgen.
Vi måste dock hålla oss hemma på lördagsmorgon för då kommer det en cable guy från Time Warner till vår lägenhet och installerar internet samt en miljon TV-kanaler. Som det är nu får jag sitta utomhus och tjuvsurfa på grannens trådlösa internet och så kan man ju inte hålla på när man jobbar för regeringen =).


Pontiacen framför vårt hus.


Pontiacen framför Stilla Havet.

Med Danny Disco och Bobby BJ i Mexiko

Med ett dovt muller rullar en nedcabbad Mustang upp på parkeringen utanför mitt boende. Ur bilen strömmar 50 Cents ”Follow Me Gangsta” på en ljudnivå som skapar vattenringar på den närliggande poolen . Dörrarna går upp och två rödbrända, men annars stiliga herrar skymtas. De rättar till solglasen, spottar ur snusen och kliver ur. Det är Danne och Jansson som i helgen valde att hedra Pacific Beach med ett besök. De har den senaste tiden gjort en examensresa i form av en California-trip som tagit dom till LA, San Francisco och Las Vegas.

Första kvällen spenderades, som sig bör grabbar emellan, på Hooters. Där nångång togs det lite maxade beslutet att åka till Baja i Mexiko dagen därpå.

Sagt och gjort, på söndagsförmiddagen cruisade mustangen över gränsen till Anders Svensson-land (VM-hjälten har sagt att han gillar att ladda upp inför match med att äta tacos). San Diego ligger bara 40 minuter från gränsen och efter ytterligare någon knapp timmes resa inne i Mexiko nådde vi vårt mål, Rosarito på Bajahalvön, som kan beskrivas som ett trashigare Ayia Napa.

Efter att ha ätit oss feta på quesadillas, tacos och hamburgare, druckit öl på Papas & Beer, solat oss ännu rödare och stått i enorm bilkö för att få komma tillbaka till USA var vi hemma i Pacific Beach på kvällen. Där åt och drack vi oss ännu fetare vid poolen innan det var läggdags för att orka vara på konsulatet klockan åtta på måndagsmorgonen.

Efter ett studiebesök på min praktikplats och lunch på stan försvann de båda gästerna i mustangen till LA för att imorgon ta flyget hem till Sverige. Nu ses vi nog inte på ett halvår och med fuktiga ögon önskar jag dom lycka till i Sverige på deras respektive nytjackade knäck.


Hooters fick finfrämmande.


Pimps.


Motherfuckin’ West Coast gangstas.


På det i Baja mytomspunna Papas & Beer.

Jag, Erik, Danne och en local (?).

Downtown Rosarito.

Jag hjälper två vilsna svenska medborgare med konsulära ärenden.