Örnen har landat!

Som tidigare utannonserats har jag nu fått hit en förnäm gäst i Micke "Exet" Erixon.

Den som följde mitt bloggande redan under Greenville-tiden vet att Exet kom på besök även då och att det den gången blev det en jäkla omgång. Tre dagar efter dennes arrival till Kalifornien talar inget för att historien inte ska upprepas, även om jag under helgen skulle komma till insikt med att man börjar bli gammal.

Tidigt i lördagsmorse åkte vi tillsammans med Linnéa samt hennes homies Corinne och Denise till Los Angeles. Besöket i staden utvecklades snabbt till en orgie i poserande framför turistgrejer som Hollywood-skylten, utvalda stjärnor på Walk of Fame, Stålmannen (!) och stranden i Santa Monica.

Framåt kvällen blev det utgång på klubben Level 3, belägen på behagligt avstånd från vårt hotell i West Hollywood. Nu kan det hela låta väldigt glamoröst men tyvärr är det inte riktigt sanningen. Det ska nämnas att Corinne och Denise är 18 respektive 19 år och att detta sunkiga hak till klubb var ett av få ställen där vi alla fick komma in. Naturligtvis kryllade stället av packade kids och det kändes som att vara tillbaka på Otten* igen. Lyckligtvis är man inte vuxnare än att man kan anpassa sig lite. Det blev en helt okej kväll och ingen skugga ska falla över tjejerna.

Att resa med ett lite yngre sällskap skulle dock få konsekvenser även under söndagsförmiddagen då Corinnes mamma ringde och sa att hon var tvungen att komma hem med bilen samt packa inför morgondagens skolstart. Vad ska man säga? Det var bara att avboka det inplanerade besöket på Venice Beach och shoppingen på Rodeo Drive för att istället bege sig hemåt. På vägen hann vi dock med ett besök på California State University där Exet ska plugga nästa år.

Imorron drar en fyradagars arbetsvecka igång innan det är dags för nästa resa: Las Vegas. Då med en något högre snittålder i gruppen.

*Otten är en trashig och totalt otrendig nattklubb i Norrköping. Ofta med 18-årsgräns.


Visst ser vi väl lite grann ut som ett rockband?


Borde inte Stålmannen vara biffigare än de turister som
poserar med honom?


Par i stjärnor.


Årets man 2007?

Hollywood Hills. Man kan nästan se Hollywood-skylten

i bakgrunden.


Santa Monica. Man kan nästan höra Baywatch-låten

i bakgrunden.

På det universitet där denne man förmodligen kommer

ha en central roll under 2008.

Nu smäller det igen!

En kärleksrelation är som en blomma - den måste vattnas ibland, eller vad det är man säger. Av den anledningen har jag återigen låtit skicka en hemmagjord film till Johanna. Denna gång en Günther-inspirerad musikvideo.

Eftersom den är producerad av Langhoe Pleasure & Entertainment AB blev resultatet naturligtvis alldeles för bra för att inte låta allmänheten ta del av den. Se, lyssna och njut!

Födelsedagskalas

Nu är det bara 41 år kvar innan jag kan börja ägna dagarna åt att mata änder. Med andra ord har jag fyllt 24. Något som naturligtvis förtjänade ett rekorderligt firande.

Som den stora PR-pamp man är arbetar jag bara med de allra bästa (undantaget min f.d. personal trainer Danne), varför jag anlitade Linnéa och Corinne till arrangera det hela. Corinne, ni vet dottern i familjen som Linnéa bor hos, var passande nog ensam hemma i villan och därmed hade vi ett eminent hak att hålla till i. För övrigt beläget i La Jolla - San Diegos Beverly Hills.

På gästlistan stod konsulatprofilerna, en norrman, några lösa amerikaner samt en handfull au pairer och andra svennar bosatta i regionen. Senare på kvällen bjöd Corinne dessutom in ett tiotal av sina High School-kompisar, vilka förvandlade festen till en lite stökigare historia genom att åka skateboard inomhus samt röka weed. Men det är inget som jag tar nåt ansvar för.

Sammantaget var det dock en mycket lyckad kväll och många var de som ville synas på denna bloggs vimmelbilder:


Födelsedagsbarnet tillsammans med Karin och Mona - tidigare
praktikanter som nu fått jobb och blivit kvar i San Diego.


Corinne och Linnéa (a.k.a. Brinken och Bindefeld) levererade...


... en riktig pangkväll...


... även om Jan-Erik mest hängde med Corinnes hund...

... men när Erik började bjuda bort den flaska Tequila han

någon timme tidigare gett mig i present...

... klarade gästerna av att umgås med varandra.

Men den allra finaste presenten fick jag av min älskling.

Inte varje dag det kommer ett blombud minsann.

Pumpin' iron

När man läser min blogg kan jag förstå att man lätt får intrycket av att jag på fritiden inte gör annat än roar mig extravagant. Det är nämligen syftet med den.

Dock ska det erkännas att jag faktiskt upplever mer dötid här än hemma i Svedala. Hemma har man ju så mycket rutiner i sin fritid, såsom att se på Sportnytt, gosa med Johanna, åka hem till släkten/familjen och spela FIFA hos Danne.

Förra gången jag bodde i USA gick jag upp 7-8 kilo på fyra månader. Mina så kallade vänner gav mig smeknamnet ”Tomas Brolin” och det traditionella ljugandet på hotellet i Finspång under juldagen kom av sig en aning. Den här gången går därför resonemanget på samma sätt som när FN bildades vid andra världskrigets slut; "det får inte hända igen".

Av den anledningen spenderar jag därför en stor del av tidigare nämnda dötid på träning - något jag inte ägnat mig åt sen Sveriges första elektrifierade järnväg i togs i drift utanför Boxholm år 1890. Den gången hade jag FIFA-Danne som personal trainer. Det gick bara sådär. Träningsupplägget var visserligen bra, men hans förnuftsvidriga matschema gjorde mig allt som oftast för mätt för att ens ta mig till gymmet.

Men nu blåser det nya vindar! Arnold är min guvernör och mycket opportunt har vi ett, för oss helt gratis, motionscenter i samma byggnad som konsulatet ligger i. Lägg därtill den milslånga standpromenden i Pacific Beach och det finns inte längre några ursäkter, nu ska jag komma i form!

Men för att klara det i ett land där man äter donuts till frukost krävs en stor portion karaktär och motivation. Tur då att min gode vän FloMo finns – beviset på att man faktiskt kan bli fit på kort tid. Se här bara:


Då: Rundlagd white trash med Zlatan-musche.
Nu: Framgångsrik medieprofil, 110 kilo hård och kanske
hela Närkes hetaste hunk.


Som ni aldrig kommer behöva se mig igen. Det var nån gång
i den här vevan som jag fick öknamnet ”Tomas Brolin”.


Men nu är sötebrödsdagarna över! Det bästa med USA är att man
p.g.a. det amerikanska viktsystemet är ungefär dubbelt så stark
som hemma.


Linnéa och Erik jagar liven ur sig själva.

Jag tolkar Pacific Beach

Tog ikväll med mig kameran och gick en promenad längs stranden i PB. Här är resultatet:

Klicka för större bild.


Crystal Pier.


Samma pir från andra sidan.


En kanske inte helt proportionerlig bil i förhållande
till huset.


Kono's Surf Club, där mången hamburgare serverats.


Korsningen Garnet Avenue - Mission Blvd.

Det är ju lustigt alltså

Den svenska jantelagen har ännu en gång kommit ifatt mig via MSN. Denna gång var det Lill-Eric som förmedlade följande kommentarer angående mitt inlägg om surfäventyret:

Eric säger:
fan ställer du dig inte upp?
Erik - bloggen uppdaterad! säger:
jag förlorade fokus
Eric säger:
haha
Eric säger:
du trodde u såg en haj lr nått
Eric säger:
du passar nog bäst framför skrivbordet
Eric säger:
lr en dramatiskt film hemma i tv soffan. DAS BOOT

För sent kom jag på att jag faktiskt ertappat Eric med att ha Counterstrike (det ska tydligen vara nåt krigsspel som 15-åriga datanördar spelar när dom åker på såna där LAN-partyn) installerat på sin dator. Nu var Eric dock smart och slog till när jag var svag (på en söndagsmorgon lokal tid) och lyckades därför helt oväntat knocka mig med två snabba jabbar. Pinsamt!

Eric står och kollar rövar – en vanlig syn på Björnstugan.

Surfin´ USA

Igår fick jag låna en av Linnéas lillebrors* surfbrädor. Att surfa är svårt och efter att ha fått nybörjartips av en femtonåring med tandställning hela eftermiddagen så är inte självkänslan 100 %-ig idag, men det är sånt man får ta. Se här vilka fina bilder föresten.


Surfing handlar till stor del om att paddla utav
bara helvete.


Av någon oförklarlig anledning är det här en av endast få
bilder som finns där jag faktiskt står upp på skräpet.


Men jag är bra på att posera med brädan. Till höger
ser ni Linnéa, det senaste tillskottet i praktikanttruppen.

Skulle ni nu inte fått nog av mig och mitt surfande kan ni här se en film på en surffrekvens, om än en misslyckad sådan. Just som jag ska ställa mig upp kommer det, från ingenstans, ett psyke och kör på mig. Vad arg man blir. Eller som Patrik Sjöberg skulle ha sagt, "hade mina polare varit med där..."


*Linnéa är inneboende hos en familj med en son och en dotter. "Lillebror" heter Lyle och är alltså inte hennes riktiga bror utan bara något jag kallar honom i ett försök att vara rolig.

Förnäma besök väntas

Sedan jag la ut filmen från vårt crib har intresset för komma hit på besök ökat kolossalt bland släkt och vänner. I söndags bokade mamma samt morbror med familj in sig över jul och nyår. Känns fantastiskt bra att veta att man inte kommer behöva sitta släktlös och äta gröt under palmerna den 24. Dessutom har jag muntligt avtal på att mitt geléhallon i livet, Johanna, ska vara här under samma period.

Redan i slutet av denna månad får dock San Diego njuta av Exet. För er som inte är bekanta med detta unikum till karl bör jag påpeka att det inte rör sig om något ex utan Micke Erixon – det mest maxade Finspång någonsin producerat, och kanske kommer att göra. Skulle man vilja ha ett mer färgsprakande besök skulle man antagligen tvingas fixa hit Hulk Hogan.

Naturligtvis har ett besök i Las Vegas planerats in. Fick frågan om jag hade några önskemål på boende. Efter att ha spenderat en sommar på hostels i Östeuropa, två år i studentkorridor samt 10 månader i tält/logement svarade jag nåt i stil med "det är ju inte varje dag man är i Vegas så det är väl egentligen synd att snåla". Strax därpå har Exet bokat in oss på världens största hotell. Det är lite så han arbetar. Fantastiskt.

Så nu ska vi alltså bo på MGM Grand, beläget på "The Strip". Förutom dryga 5 000 rum hyser stället bland annat fem utomhuspooler, en inomhusarena för 17 000 åskådare, ett vattenfall, levande lejon (!), 16 restauranger, ett otal nattklubbar och Las Vegas största casino. Kan bli en intressant upplevelse.

På vägen hem ska vi, tillsammans med 100 000 andra själar, bevittna ett NASCAR-lopp utanför L.A. Det finns också långt framskridna planer på ett tvådagarsbesök i samma stad under Exets 1,5 vecka här.

I lördags gjorde jag föresten mitt bästa för att vänja grannskapet inför vad som komma skall. Såhär i efterhand ser jag både för- och nackdelar med att ligga i gasande sol och dricka oerhörda mängder Malibu.

Nu väntar jag bara på att FloMo ska få tummen ur och trycka på "köp".


Julefriden ser nu ut att vara säkrad även i år. På bilden
ses kusin Olle samt den kvinna som en gång födde mig.


Världens största hotell, med vilket Exet Travels nu
har ett samarbete.


Då tidigare samröre med denna extraordinära man
har sett ut såhär...


... valde jag i lördags att mjuka upp grannarna med den gamla
Hammarbydängan "Alla har en ko i Örebro".

Långens Lounge California Edition

Flera personer har frågat mig hur det egentligen ser ut där jag bor.
Därför presenterar jag med stolthet nu en liten film från lyan.

Det ska kanske sägas att den ursprungligen riktades till min snufsing Johanna, varför den kan tyckas vara i gulligaste laget. Men det bjuder jag er på.

Welcome to my crib!

Lost in translation

Jan-Erik: "Kor mye skylde eg deg for maden vi spisade?"
Jag: "Sjuofemti"
Jan-Erik: "Va, sju og femti?!"
Jag: "Ja vaddårå, det är väl ganska normalt för en lunch"
Jan-Erik: "Nei for helvede, det stemme jo ikke. Er du ikke riktig klok?"

Först senare blev jag varse att "sju och femtio" betyder 57 i nynorska Stavanger.
Stämningen är nu något bättre igen.


Västnorges skarpaste hjärna.

Debut i Änglarnas stad

Några av världens bästa fotbollsspelare springer runt på planen, den yppersta kändiseliten skymtas på VIP-läktaren och mediebevakningen är total.
MEN, på Los Angeles Galaxys högermittfält kutar nån Kyle Martino runt och ser vilsen ut.
Många av de 27 000 åskådarna på Home Depot Center skruvar på sig och grämer sig över att ha köpt en biljett som i originalpris kostat någonstans mellan 100 och 500 dollar.

Efter ungefär 65 minuters spel utbrister dock ett jubel som får det att låta som om hemmalaget vunnit VM och OS på en och samma gång. Via jumbotronen har publiken just fått se HAN knyta skorna.

Snart börjar han jogga lite fram och tillbaka vid sidan av planen. På jumbotronen visas inte längre några bilder från själva matchen. En nytt jättejubel bryter ut då bollen rullar över sidlinjen och den stretchande frissparkshjälten bredsidar bollen till spelaren som ska göra inkast.
Plötsligt försvinner han ut från arenan. Publiken håller andan. Tre, fyra minuter senare kommer han tillbaka. Publiken andas ut. Gick han och kissade? Bytte han skor? Tog han en cigg?

Ytterligare nån minut senare byter han av Alan Gordon och lyckan är total. David Beckhams debut är ett faktum. En jäkla tur det, annars hade denna cirkus till match kunnat statuera exempel i nästa upplaga av Nationalencyklopedin under sökordet antiklimax.

Matchen slutade 1 - 0 till Chelsea (om det nu har någon betydelse) efter mål av John Terry. Förutom cirkusen runt Beckham slogs jag lite av den goda stämningen på läktarna. Publiken är i alla åldrar och består av nästan lika många kvinnor som män. Alla är glada och applåderar bortalagets mål och jublar när speakern ropar upp namn som Shevchenko, Lampard och Drogba före matchen. Går man på en allsvensk match får man istället lära sig vilka i motståndarlaget som är homosexuella, prostituerade, har HIV eller slår sina barn. Nu var det här visserligen bara en jippomatch, men ändå.

Efter matchen intervjuades jag och Jan-Erik i TV. Jag som har vett att uppföra mig sa att det var fantastiskt att få se Beckham och att han fortfarande håller måttet. "Han är enormt överskattad" sa den inte lika ödmjuka Jan-Erik, som någon timme tidigare hävdat sig vara kapabel att ta en plats i Galaxys startelva och berättat om när han som norsk div.1-spelare plockade bort Jermaine Pennant i en träningsmatch mot Birmingham. Sekunden senare slänger sig nåt psycho mellan oss och reportern och skriker nåt oförståeligt.
Jag tror inte att vi kom med i TV.

Hela Los Angeles-äventyret inleddes för övrigt dagen innan. På fredagseftermiddagen var vi med på ett mingelparty arrangerat av Svenska handelskammaren. Där träffade vi, förutom några handelskammarprofiler, praktikanterna på Svenska konsulatet i LA. När det hade minglats färdigt gick de flesta av oss vidare till en restaurang och sedan till klubben Avalon, beläget på Hollywood Boulevard Walk of Fame, ni vet med stjärnor i trottoaren.

Ha det så kul på RIX FM Festival, Easy!


Los Angeles motsvarighet till Erik och mig - konsulatpraktikanterna
Emma och Minou på klubben Avalon i Hollywood.


Kanske är det är det lite nördigt att vid 27 resp. 24 års ålder
köpa sig en matchtröja med Beckhams namn och nummer på
för 650 kronor. Kanske ska man inte bry sig så mycket om sånt.


Drogba var på finthumör. Sekunden senare står Galaxy-backen
och väljer mellan en bratwurst och en chorizo.


Ett stycke fotbollshistoria skrivs.

Becks

Som fotbollsintresserad i USA känner jag mig som en isbjörn i Afrika. Felplacerad. När det i söndags var final i Amerikanska mästerskapen i soccer tvingades jag se den på en mexikansk kanal, med spansktalande kommentator, eftersom den krockade med nån toppmatch i brännboll o.s.v.

Hursomhelst, i helgen inträffar den största fotbollshändelsen i USA:s historia sen Eric Wynalda slog in en frispark i krysset mot Schweiz, sommaren -94; David Beckham debuterar för sitt Los Angeles Galaxy mot Chelsea.

Tidningarna rapporterar om honom dagligen, ofta redan på tredje eller fjärde sidan (efter brännbollen) och de okunniga amerikanerna får lära sig att han har dels en känslig högerfot, dels en fru har som tydligen var med i nån popgrupp i slutet på 90-talet.

Beckham blir nu lagkamrat med spelare som Landon Donovan, Abel Xavier (med det vita håret), Cobi Jones (med rastaflätorna) och får Alexi Lalas (med bockskägget) som coach. Därmed måste väl ändå Galaxay klassas som världens, efter FloMo Allstars, näst mest maxade lag?

Som fotbollsfantast i detta land gäller det alltså att ta vara på de få stora fotbollstillfällen som uppstår och av den anledningen åker jag, tillsammans med norrmannen Jan-Erik, till LA i eftermiddag för att imorgon (lördag) vara på Home Depot Center och begrunda spektaklet. I biljettpriset ingår även matchen mellan storlagen Suwon Bluewings och Tigres UANL. Det är dom andra två lagen i denna turnering som arrangörerna lite blygsamt har valt att kalla World Series of Football.

Jan-Erik är f.ö. praktikant på Svenska handelskammaren (oklart hur en norrman hamnade där) som har sitt kontor på samma ställe som oss. Ikväll ska vi visst på nåt handelskammarjippo och sedan övernatta hos hans polare. Kan bli en intressant uppladdning inför den historiska matchen.

Vilka möter IFK Säffle i helgen, Jacob Järpegård?

Final i Copa America med en kommentator som, mellan taco-tuggorna,

rapporterade matchen på spanska. TV:n köpte jag begagnad för $30.

Jorå så att eeh

Lokalpressen i Kalifornien skriver just nu mycket om min och David Beckhams respektive ankomster till regionen. Lite synd att man ser ut att sitta på Kumla bara. Klicka för större bild.

Lite naivt av mig

Satsningen att lägga ut bilder på sig själv, där man står med slips i en skyskrapa, slog helt fel – det "sticker i ögonen" på folk hemma i jantelagens Sverige, visade det sig snart. Tur att man kan försvara sig.

En god vän till mig, vi kan kalla honom Aron, förmedlade via MSN, följande syn på situationen:

aron says:
klart man är fifflare! du med. såg juh på bilden där när du har skjorta på dig, att du ser fruktansvärt sympatisk ut.. bara ett spel. sen när de dumma amerikanerna fattar tycke för dig och tycker du är den schysstaste och sympatiska killen i hela san ddiego, då hugger du dom i ryggen och visar dem ditt rätta jag!
Erik says:
har ni kostym pa InterSport?
aron says:
ja

Aron drar till med en nödlögn (såtillvida det inte har hänt något väldigt drastiskt inom svensk sporthandel) och blir diskvalificerad. Med andra ord vinner jag på W.O. 1 – 0 till Lången!

Inför en annan vän, vi kan kalla honom Jojje, som just avslutat en termins studier i Peking, har jag fler än en gång ställts till svars för mitt val av resmål. Det har bland annat hetat att "USA är värdelöst land, uppbyggt av lika värdelösa europeer" och att landets kultur på intet sätt "kan mätas med den kinesiska".

Jag kan förstå poängen, att det är lite "tufft" att åka till ett väldigt udda land som Kina. Samtidigt tycker jag att det känns lite märkligt att man ska behöva försvara att man väljer välfärd framför fattigdom. Som om det vore något syndigt i att flytta till USA, eller att man på nåt sätt gör den fattiga världen en tjänst genom att åka dit och visa upp sitt tryne och leka lite kulturprofil.
Så när han nästa han nästa gång skrev han följande...

Jean Floressas des Esseintes says:
for ovrigt var det ju ett bra drag att beklaga dig over hur mycket pengar du gjorde av med da du var i usa forra gangen, bara for att sedan kopa en stekarbil och hyra delstatens dyraste lgh..

... kunde jag inte riktigt hålla mig från att trissa honom lite extra, då han uppenbarligen redan var uppretad:

Erik (bloggen uppdaterad) says:
jamen det ar ju det som ar skillnaden mellan oss. Du trampar runt pa en trasig cykel i ett diktatoriskt U-land medans jag aker Pontiac i en av hogteknologins centralpunkter, trots att vi bada vaxt upp i medelklassfamiljer och ingendera har nan vidare sponsring att tala om (?). Det ar ju ingen slump att det har blivit pa det har sattet. Du ar fodd till lallare och jag ar det inte, sa enkelt ar det.

Naturligtvis fick han satan och djävulen i sig och levererade per omgående detta:

Jean Floressas des Esseintes says:
horrodu. vem ar den bortskamda snorungen som lever pa fonder, vilka har gett honom mojlighet att kopa lyxbilar, bo i lyxlagenheter och skaffa sig ett yttre i form av solariebrannor, vilket inte alls korresponderar med hans arbetarbakgrund? dessutom lever judu bara nu i ett luftslott, tror det ska se tufft ut i cv att du har "jobbat i amerika", medan jag lar mig varldens viktigaste sprak..
Erik (bloggen uppdaterad) says:
haha, du fattade inte att jag skamtade, men ok
/.../
Jean Floressas des Esseintes says:
hursom, hur tror du det kommer sig da, att du har mojlighet att aka pontiac i en sa fantastisk stad, medan jag trampar runt pa en trasig cykel fran 60-talet, da vi bada far samma pengar?!
Jean Floressas des Esseintes says:
du ar sponsrad..
Erik (bloggen uppdaterad) says:
2003 och 2004 slet jag som en hund framfor ugnarna pa Outokumpu. Holl pa att saga av mig fingrarna men var tillbaka pa golvet fyra dagar senare. Jobbade ibland 12h om dagen – fick betalt for 6. Resten stoppade Barnevik, Wallenberg och dom andra facisterna i egen ficka.
/.../
Erik (bloggen uppdaterad) says:
det svenska kommunistsamhallet ar ju utformat sa att nagra fa far dra det tunga lasset (tex jag) medan resten aker med pa vagnen som doda sillar (tex du)
Jean Floressas des Esseintes says:
nu hade du tur att froken art director har ska anvanda datorn, sa jag inte kan servera mitt forodande svar..

Det sista måste väl också ha varit en nödlögn, va? 2 – 0 till Lången!

Personen på bilden har inget att göra.

Praktiken i praktiken

Tänkte att det kanske börjar bli dags att berätta vad det egentligen är jag gör om dagarna - vad min praktik går ut på. Jag åker trots allt inte enbart till Mexiko eller köper bil.
Strax före kl. 8 varje vardagsmorgon kliver jag innanför dörrarna på Symphony Towers i centrala San Diego, tar hissen upp till tionde våningen och stiger in på konsulatet. Där jobbar konsul Ulf och Katarina. Den andre praktikanten, Erik Aulin-Rodén, sysslar med "Trade & Technology" medan jag själv, som bekant, är PR & Communication-pamp.

Min huvuduppgift är att ge konsulatet och Sverige mesta möjliga uppmärksamhet i regionen. Detta ska bland annat ske genom pressmeddelanden, artiklar, uppdateringar av hemsida samt närvaro och tal på events.

En tredje praktikant, Linnéa, kommer att assistera Katarina med lite mer allmänna konsulära ärenden, såsom pass. Men hon dyker inte upp förrän i slutet av månaden så tills dess kommer jag och Erik få sköta en hel del sånt. Katarina har dessutom börjat sin semester så den stackare som tappar sitt pass här dom närmsta veckorna har nog dessvärre ganska dåliga odds på att få ett nytt =).

Konsulatet är en stor del av Swedish Center - ett nätverk mellan ett antal organisationer och föreningar med Sverigeanknytning i San Diego. Därför kommer jag även sköta PR-arbetet för centret. Höstens stora projekt blir ett eventet Linnaeus, som arrangeras med anledning av Carl von Linnés 300-årsdag, vilket jag ska marknadsföra och hjälpa till med planeringen av.
I tisdags var jag protokollförare på centrets kommittés möte. Det är väl sånt man sätter en praktikant på att göra, antar jag.

Dagen därpå var vi bjudna till en gala, arrangerad av bioteknikföretaget NanoBioNexus, där det minglades, åts trendig plockmat, dracks vin och lyssnades på en föreläsare (oförståelig för en humanist). Snabbt lärde jag mig att networking är något helt annat här än i Sverige. Det visade sig nämligen att alla jag pratade var världsmästare och kom från världens bästa företag. Den svenska försiktigheten får jag nog lägga i frysen för ett halvår framöver.

Vad får jag då betalt för detta undrar ni. Ingenting faktiskt, förutom studiemedel, högskolepoäng samt, som det brukar heta, den fina meriten och erfarenheten.

Nu ska jag gå och lägga mig så att jag orkar göra ett bra jobb i morgon. Fosterlandet främst!


Erik jobbar/hänger på Facebook.


Jag på mitt rum, icke hängandes på Facebook.


Hela firman.



Symphony Towers vari konsulatet är lokaliserat.

Översatt till Championship Manager-skills (1-20)

har takvåningen 18 i Utsikt.