Ett med naturen

Det är jullov och jag befinner mig på road trip med släkten. Får skriva mer om deras besök i nästa inlägg för nu sitter jag hemma hos Patrik i San Francisco och snart ska det firas nyår. På vägen hit åkte vi längs klassiska Highway 1 – av kalifornienborna kallad "världens vackraste vägsträcka". Jag måste säg att jag är beredd att hålla med, även om jag nog inte kan anses ha speciellt många naturupplevelser i mitt register. Självklart hade jag med mig kameran:


Bixby Bridge.


Sightseeing.

Morbror och mor.

En sån där sjöelefant va?

Hela firman.

Det är mycket måsar i bloggen nu.

Mina kusiner Johan och Olle.

En betande hjort. Eller om det är ett rådjur.

Redwood-skog.

Payback time

Nu är det slut på syndandet. Efter att ha levt rövare i stort sett varenda helg så skulle jag i lördags komma att göra något jag inte gjort sedan Nixon-administrationen styrde landet – nämligen att gå på gudstjänst. Nu var det visserligen ingen vanlig gudstjänst utan en svensk sådan som konsulatet och Svenska kyrkan i LA arrangerat, med svenska psalmer och allt.

Den lika svenska prästen blandade dock ihop psalmerna och fipplade mest med mikrofonen. Det ska också sägas att kollekten gick dåligt och att det var ganska glest i bänkraderna på Peñasquitos Lutheran Church – något som marknadsförare Johansson nog får ta på sig. Hela arrangemanget räddades av det efterföljande kyrkfikat som får fyra Lukasevangelier av fem i betyg.

På kvällen blev det bio med Emelie och Daniel. Vi såg den lite lustiga filmen Awake, som handlade om en stackars karl som Jessica Alba önskade livet ur. Ingen Erik-film direkt, även om Lena Olin gjorde en ganska stabil insats som bitch.

Nu är det söndagskväll och imorgon drar den sista arbetsveckan igång (bortsett från overlapingen i januari). Börjar kanske bli dags att få klart det där PM:et som ska in till universitetet. För en gångs skull lär jag komma rejält utvilad efter helgen. Här är en lista över vad jag gjort idag:

Nästa helg däremot, då kommer släkten!

Början till slutet

Ännu en vecka är till ände och nu är det inte så lång tid kvar här. Har just kommit hem från Linnéas och värmlänningarnas avskedsmiddag, då de imorgon sticker till New York och Karlstad. Igår firade vi av Jan-Eric o.s.v. Själv ska jag ju dock hinna med att åka på roadtrip med släkten, köra lite overlaping med min efterträdare samt hälsa på Micke Exet i LA innan jag flyttar hem. Kommer den 13 januari om ni hade glömt det.

Under den gångna arbetsveckan har jag och Erik bland annat representerat fosterlandet på en mässa i Balboa Park, innehållandes ett luciafirande. Som den gamla säljare man är var det förstås en enkel match, och Sverige kan nog snart räkna med en kraftig uppgång i antalet turister från San Diego.

Jag har också hunnit med att bli intervjuad av Örebro Universitet som även i år tagit det sunda beslutet att använda Erik Johansson som ansikte utåt i kurskatalogen. Det finns inte så många av oss perfekta människor =).

Nämen allvarligt talat så känner jag mig inte sådär värst perfekt just nu. Börjar få lite ångest över vad jag sysselsätta mig med om en månad. Risken för en rejäl baksmälla är överhängande och de skulle kännas lite som ett steg tillbaka att behöva börja plugga igen. Har visserligen blivit antagen till en kurs på Journalisthögskolan men visionen är ju att jag ska skaffa mig ett jobb. Nån som vet hur man gör?

Jag och Erik bekantar San Diego-borna med gula Läkerol på

December Nights i Balboa Park.

Min tjif, Dr. Ulf, gick steget längre i markandsföringen av Sverige.

Lite oväntat dök Pernilla Wiberg upp i luciatåget.

Avskedsmiddag för Linnéa och värmlänningarna (skulle kunna

vara ett dansband) på Hard Rock Café.

Patrik istället för praktik

Långens Lounge California Edition (min lägenhet) har varit en lättsåld produkt. I helgen blev San Francisco-Patrik homie nummer sex att besöka mig.

Besöket inleddes lite trevande med höstens första ösregn på fredagen. Langhoe Pleasure & Fun hade dock inte legat på latsidan inför ett sånt här hedersbesök och snart började leveransen. Förberedelserna var minutiösa och Patrik erbjöds ett program som var så fullspäckat och intensivt att till och med Micke Exet hade varit nöjd. Se här bara vilka möjligheter som gavs:

• Besöka Sveriges Honorärskonsulat i San Diego.
• Gå på knytkalas i Linnéas familjs $3 miljonersvilla.
• Spela ölbrännboll med Handelskammaren.
• Dynga ner sig på ett houseparty bland en massa 18-åringar.
• Gå promenad längs stranden.
• Förnedra sin polare på go-kart-banan
• Besöka en utsiktplats (lite svårt dock att imponera på en snubbe från San Fran).

En mycket lyckad helg måste jag säga men nu har dock Patrik bytts mot praktik igen. De kommande veckorna ska det planeras möte, skrivas PM och överlämningsrapport samt tillsättas en ny styrelse i Swedish Center. Dessutom börjar det bli dags att luska ut vad tusan jag ska göra när jag kommer hem om en dryg månad.


Jag, Patrik och Ben på go-kart-banan i Miramar. De roliga
mössorna var obligatoriska och kostade $2.


Rent sportsligt var helgen ett misslyckande. En stor dag
för alla taco-älskare dock.


San Diegos Ölbrännbollsförening.


"Coors är den bästa amerikanska ölen", mös Patrik efter att ha
slagit hem mången poäng med sin patenterade Stora Släggan.


Lag 2 stod sig slätt mot Lag 1 – Johanssons fina löpsteg till trots.

"Jeg kan bere er både på ryggen min", lovade Jan-Eric.

Några sekunder senare var Erik nära att hamna i Nangiala.

Houseparty. Vad som inte framgår av bilden är att det var kallt

nåt så fruktansvärt den här kvällen.

Måsar, strand och död

Nu råder det thanksgiving och vi är lediga från praktiken. Ikväll ska jag och Erik hem till en av våra få amerikanska vänner, Josh, och käka kalkon. Får se om det kan toppa fjolårets succé hemma hos Justin i Philadelphia.
Ledigheten betyder också att jag har haft lite mer tid att testa min nya kamera:


Sunset Cliffs, igen.


Krig dödar.




Yoga?

Stars & Stripes.

Med svenskkolonin på nya äventyr

San Francisco-Patrik umgås visst med en massa fransmän och Peking-Jojje delar lya med en korean. Själv hänger jag mest med smålänningar.

I den globaliserade värld vi idag lever i är det nästan omöjligt att uppleva den här känslan av att man verkligen är långt hemifrån. Inte nog med att jag i princip gör min praktik på svensk mark, läser Aftonbladet och pratar med min fru på Skype nästan varje dag – igår satt jag på en pub, mitt på blanka dan, och såg Svenska fotbollslandslaget skämma ut sig mot Spanien. Något som möjliggjorts efter att jag, via internet, hittat en mexikansk kanal som sände matchen och därefter mailat puben och frågat om dom kunde ratta in den mot att jag och mina svennekompisar skulle komma dit och beställa skitmånga hamburgetallrikar. Man är som sagt inte helt odriftig (sen kan ju inte jag ta ansvar för att Sverige spelade som en påse blöta muffins).

Förra helgen var jag också på utflykter på med svenskkolonin. Först var det bowling på schemat, och dagen därpå en resa till Six Flags i Los Angeles – ett nöjesfält som närmast kan beskrivas som ett Liseberg på ecstasy. Allt är ju så maxat här vet ni. Jag trodde att jag hade blivit för gammal för att bli rädd i en berg-och-dalbana, men måste erkänna att Tatsu, X, Scream och allt-vad-dom-hette fick mig att bli ganska medveten om min dödlighet. En kul anekdot är föresten att jag sprang på min svåger Freddan. Han reser jorden runt (eller nåt) med sina homies. Man är sannerligen aldrig långt hemifrån.

Nästan lika skraj som jag blev i bergbanorna skulle jag bli en stund senare då vi på hemvägen råkade köra fel i LA och hamnade i det värsta ghetto jag nånsin sett. Det bör tillägas att vi färdades i Dannes nyinköpta Mazda, lackad i den lite överklassiga (och bögiga) kulören "champagne" och att vi därmed nästan bad om att bli rånade. Vi irrade runt bland igenbommade och nedklottrade hus, crack-luder och män med stora kläder i några minuter innan Gud hjälpte oss att hitta till Interstate 5. En oerhörd lättnad.

Vidare var det i fredags 26-årskalas (kan ha varit 25 också) hos en svensk och förra helgen hade Mona fest, oklart vad vi firade. Helgen före det var Eva och Lotta från konsulatet i LA och hälsade på i San Diego. Kulturkrocken har uteblivit.


Bowling i Kearny Mesa.


"Bättre än LA" tyckte Eva och Lotta om San Diego.
Eller också var dom bara artiga. Danne var mest trött.


Så här roligt är det på Six Flags.


Man vet att det är en liten värld man lever i när man
springer på Johannas bror och kusin i LA.

San Diego by mig

Förra veckan köpte jag min första systemkamera. Tänkte att det kanske vore dumt att inte passa på nu när dollarkursen är den lägsta sen Kirkkonummi Sjölund upptäckte Åland år 641 f.Kr.
Hursomhelst, igåreftermiddag gav jag mig ut på promenad genom San Diego för att testa min nya kamera. Här är resultatet:


Rush hour.


Sunset Cliffs.


Fler fåglar.


Brännbollslaget San Diego Padres säsong är över och den nybyggda
arenan, Petco Park, står öppen för allmänheten.


San Diego harbour by night.

Varför krångla till det?

Eftersom jag inte är här som turist får jag inte köra runt på mitt svenska körkort i all evighet. Skönt då att California Department of Motor Vehicles har mycket basala krav på de bilister som trafikerar statens vägar. Jag vill inte låta kaxig, men jag tror faktiskt att en apa hade klarat av att ta körkort i det här landet.

Nu var det visserligen flera månader sedan jag tog körkortet, men eftersom man i USA inte är så mycket för att betala skatt så fungerar de statliga institutionerna bara sådär, och jag fick därmed körkortet hemskickat först nu. Lite tråkigt känns det dock att inte längre behöva slita fram sitt svenska, rosa körkort när man exempelvis handlar på kort. Det brukade kassörskorna gilla.

Körkortsboken (läs häftet) här är på sparsamma 86 sidor inklusive reklam och förord av Guvernör Arnold Schwarznegger. Därmed har man bara tagit med de allra viktigaste trafikreglerna, såsom ”Do not shoot firearms on a highway or at traffic signs” o.s.v.

Allt som allt kostade körkortet motsvarande 175 kronor och ord som halkkörning eller teorilektion finns nog inte översatta till amerikansk engelska. Det är väl antagligen GM och Ford som "övertalat" politikerna om att vilket klappträ som helst ska ha rätt att köra bil.

Teoriprovet är utformat som en tipspromenadlapp och skrivs stående på fem minuter vid något som liknar en bardisk. Uppkörningen var en historia i sig:

Efter att ha suttit i bilen och väntat en timme klev plötsligt en två meter lång och hetsigt tuggummituggande svart man in och satte sig i passagerarsätet . Dessutom bar han pilotbrillor med spegelglas och en outfit som kan ha lånats av 50 cent. Det var min uppkörare som anlänt, sannolikt yngre än mig själv. Därefter följde en 10-15 minuters biltur i vår egen automatväxlade bil. När vi kom tillbaka till DMV:s parkering sa den voluminösa uppköraren att jag klarat provet men att jag fortsättningsvis inte behöver vara så förbannat försiktig i korsningarna, ”act like a race driver, man”, följt av ett fetgarv.

Bara i USA mina vänner, bara i USA. Världens bästa land.

Suicide

Jag skulle vilja slå ett slag för Flo Mo's blogg, som dokumenterar mitt självmord i San Francisco.

Journalistik och brudar

Klicka för större bild

Inte nog med att jag varit angelägen (eller en s.k. "mediehora", som min lumparkompis Sjöö kallade mig på MSN) om att få uttala mig i Sveriges alla tidningar, nu har jag dessutom börjat försöka göra pengar på katastrofen. I torsdags träffade jag en evakuerad kvinna, ursprungligen från Uppsala. Tre dagar senare var en artikel såld och publicerad i Uppsala Nya Tidning. Man är inte direkt odriftig va?

Sen har det firats Halloween också. Först på ett houseparty i Ocean Beach på fredagen och sedan i några dorms på UCSD på lördagen. Om ni inte vet vad dorm eller UCSD betyder har ni antagligen inte pluggat i USA. Men skäms inte för det hörrni – alla kan ju inte vara lika coola som jag =). Presenterar här nedan lite mingelbilder.

Börjar jag föresten bli för gammal för att sitta och skryta om vilka häftiga fester jag varit på?

Förfest hemma på Thomas Avenue.

James Bond med inte bara en, utan två

bondbrudar – Pussy Galore och Xenia Onatopp.

På houseparty i Ocean Beach.

Har du druckit sprit från ett isblock nån gång, Easy?

Festens värd hade mycket smakfullt valt att klä ut
sig till Playboy-bunny.

Syns man så finns man

Det är mycket Erik Johansson i medierna just nu =). Klicka på länkarna i röd text nedan så får ni se!

Artikel i Svenska Dagbladet

Vidare är det, dels lokalpressen hemma i Östergötland som skriver om den tappre överlevaren, ...

Artikel i Folkbladet
Artikel i Norrköpings Tidningar

... och dels är det Good old FloMo som i gengäld för gratis boende ger mig god PR på universitetet i Örebro:

Praktikant i soliga San Diego
Eriks praktik startade ny kurs på Örebro Universitet

Nu är jag nog snart VIP på stadshotellet i Finspång!

Frisco & Fire

Det tre veckor långa projektet Flo Mo goes to California avslutades under den gångna helgen med att vi flög upp till San Francisco för att hälsa på Patrik. Det är ju synd att skaffa sig amerikanska kompisar när man kan hänga med sina Örebro-homies liksom.

Besöket inleddes lite halvdant; Patrik, som nästan är lika driftig som jag själv, gör sedan en vecka praktik på marketing-firman Bleu eller vad det nu hette. Hursomhelst överraskade jag och Mo honom med att dyka upp på hans kontor. Det blev egentligen aldrig någon succé och Patrik mumlade något om vi "borde ha ringt först" för att sedan fösa ut oss för en fika på stan, istället för att presentera oss för hans kollegor.

Därefter blev det dock en riktig panghelg. I kort bestående av: konsert med ett maxat brittiskt popband, cykelutflykt över Golden Gate-bron, shopping, hang around i hippiekvarteren, promenader upp för ett otal kullar samt ett besök på Alcatraz.

San Fran är verkligen en fascinerande stad. Otroligt vacker men också en kontrasternas stad. Vårt hotell, till exempel, låg i ett riktigt slumkvarter bland knarkare, porrklubbar och allmän misär. Visserligen kostade det bara 160 kr per person och natt, men man kände sig inte direkt trygg när man knallade hem på kvällarna. Ett par kvarter därifrån däremot är Patrik sedan i söndags kväll inneboende hos en 45-årig fikus som har skitmycket konst på väggarna och den kanske snyggaste portuppgång jag nånsin sett. Rymligt bodde han också (notera att den ursvenska avundsjukan fortfarande sitter i).

När jag flög hem såg jag några av de bränder som just nu härjar utanför San Diego. Över hela staden ligger dimma av rök och det luktar lite majbrasa. 1500 hus har förstörts, president Bush har utlyst katastroftillstånd, alla skolor och många arbetsplatser (inte konsulatet) är stängda. 500 000 har beordrats att evakuera sina hem och många fasar att vindarna nu ska föra in bränderna mot själva staden. Personligen tror jag dock att man överdriver lite. Kanske är man lite nojiga efter orkanen Katrina och så vidare. Eller man kan ju hoppas på det i alla fall.