Örnen har landat!

Som tidigare utannonserats har jag nu fått hit en förnäm gäst i Micke "Exet" Erixon.

Den som följde mitt bloggande redan under Greenville-tiden vet att Exet kom på besök även då och att det den gången blev det en jäkla omgång. Tre dagar efter dennes arrival till Kalifornien talar inget för att historien inte ska upprepas, även om jag under helgen skulle komma till insikt med att man börjar bli gammal.

Tidigt i lördagsmorse åkte vi tillsammans med Linnéa samt hennes homies Corinne och Denise till Los Angeles. Besöket i staden utvecklades snabbt till en orgie i poserande framför turistgrejer som Hollywood-skylten, utvalda stjärnor på Walk of Fame, Stålmannen (!) och stranden i Santa Monica.

Framåt kvällen blev det utgång på klubben Level 3, belägen på behagligt avstånd från vårt hotell i West Hollywood. Nu kan det hela låta väldigt glamoröst men tyvärr är det inte riktigt sanningen. Det ska nämnas att Corinne och Denise är 18 respektive 19 år och att detta sunkiga hak till klubb var ett av få ställen där vi alla fick komma in. Naturligtvis kryllade stället av packade kids och det kändes som att vara tillbaka på Otten* igen. Lyckligtvis är man inte vuxnare än att man kan anpassa sig lite. Det blev en helt okej kväll och ingen skugga ska falla över tjejerna.

Att resa med ett lite yngre sällskap skulle dock få konsekvenser även under söndagsförmiddagen då Corinnes mamma ringde och sa att hon var tvungen att komma hem med bilen samt packa inför morgondagens skolstart. Vad ska man säga? Det var bara att avboka det inplanerade besöket på Venice Beach och shoppingen på Rodeo Drive för att istället bege sig hemåt. På vägen hann vi dock med ett besök på California State University där Exet ska plugga nästa år.

Imorron drar en fyradagars arbetsvecka igång innan det är dags för nästa resa: Las Vegas. Då med en något högre snittålder i gruppen.

*Otten är en trashig och totalt otrendig nattklubb i Norrköping. Ofta med 18-årsgräns.


Visst ser vi väl lite grann ut som ett rockband?


Borde inte Stålmannen vara biffigare än de turister som
poserar med honom?


Par i stjärnor.


Årets man 2007?

Hollywood Hills. Man kan nästan se Hollywood-skylten

i bakgrunden.


Santa Monica. Man kan nästan höra Baywatch-låten

i bakgrunden.

På det universitet där denne man förmodligen kommer

ha en central roll under 2008.

Nu smäller det igen!

En kärleksrelation är som en blomma - den måste vattnas ibland, eller vad det är man säger. Av den anledningen har jag återigen låtit skicka en hemmagjord film till Johanna. Denna gång en Günther-inspirerad musikvideo.

Eftersom den är producerad av Langhoe Pleasure & Entertainment AB blev resultatet naturligtvis alldeles för bra för att inte låta allmänheten ta del av den. Se, lyssna och njut!

Födelsedagskalas

Nu är det bara 41 år kvar innan jag kan börja ägna dagarna åt att mata änder. Med andra ord har jag fyllt 24. Något som naturligtvis förtjänade ett rekorderligt firande.

Som den stora PR-pamp man är arbetar jag bara med de allra bästa (undantaget min f.d. personal trainer Danne), varför jag anlitade Linnéa och Corinne till arrangera det hela. Corinne, ni vet dottern i familjen som Linnéa bor hos, var passande nog ensam hemma i villan och därmed hade vi ett eminent hak att hålla till i. För övrigt beläget i La Jolla - San Diegos Beverly Hills.

På gästlistan stod konsulatprofilerna, en norrman, några lösa amerikaner samt en handfull au pairer och andra svennar bosatta i regionen. Senare på kvällen bjöd Corinne dessutom in ett tiotal av sina High School-kompisar, vilka förvandlade festen till en lite stökigare historia genom att åka skateboard inomhus samt röka weed. Men det är inget som jag tar nåt ansvar för.

Sammantaget var det dock en mycket lyckad kväll och många var de som ville synas på denna bloggs vimmelbilder:


Födelsedagsbarnet tillsammans med Karin och Mona - tidigare
praktikanter som nu fått jobb och blivit kvar i San Diego.


Corinne och Linnéa (a.k.a. Brinken och Bindefeld) levererade...


... en riktig pangkväll...


... även om Jan-Erik mest hängde med Corinnes hund...

... men när Erik började bjuda bort den flaska Tequila han

någon timme tidigare gett mig i present...

... klarade gästerna av att umgås med varandra.

Men den allra finaste presenten fick jag av min älskling.

Inte varje dag det kommer ett blombud minsann.

Pumpin' iron

När man läser min blogg kan jag förstå att man lätt får intrycket av att jag på fritiden inte gör annat än roar mig extravagant. Det är nämligen syftet med den.

Dock ska det erkännas att jag faktiskt upplever mer dötid här än hemma i Svedala. Hemma har man ju så mycket rutiner i sin fritid, såsom att se på Sportnytt, gosa med Johanna, åka hem till släkten/familjen och spela FIFA hos Danne.

Förra gången jag bodde i USA gick jag upp 7-8 kilo på fyra månader. Mina så kallade vänner gav mig smeknamnet ”Tomas Brolin” och det traditionella ljugandet på hotellet i Finspång under juldagen kom av sig en aning. Den här gången går därför resonemanget på samma sätt som när FN bildades vid andra världskrigets slut; "det får inte hända igen".

Av den anledningen spenderar jag därför en stor del av tidigare nämnda dötid på träning - något jag inte ägnat mig åt sen Sveriges första elektrifierade järnväg i togs i drift utanför Boxholm år 1890. Den gången hade jag FIFA-Danne som personal trainer. Det gick bara sådär. Träningsupplägget var visserligen bra, men hans förnuftsvidriga matschema gjorde mig allt som oftast för mätt för att ens ta mig till gymmet.

Men nu blåser det nya vindar! Arnold är min guvernör och mycket opportunt har vi ett, för oss helt gratis, motionscenter i samma byggnad som konsulatet ligger i. Lägg därtill den milslånga standpromenden i Pacific Beach och det finns inte längre några ursäkter, nu ska jag komma i form!

Men för att klara det i ett land där man äter donuts till frukost krävs en stor portion karaktär och motivation. Tur då att min gode vän FloMo finns – beviset på att man faktiskt kan bli fit på kort tid. Se här bara:


Då: Rundlagd white trash med Zlatan-musche.
Nu: Framgångsrik medieprofil, 110 kilo hård och kanske
hela Närkes hetaste hunk.


Som ni aldrig kommer behöva se mig igen. Det var nån gång
i den här vevan som jag fick öknamnet ”Tomas Brolin”.


Men nu är sötebrödsdagarna över! Det bästa med USA är att man
p.g.a. det amerikanska viktsystemet är ungefär dubbelt så stark
som hemma.


Linnéa och Erik jagar liven ur sig själva.

Jag tolkar Pacific Beach

Tog ikväll med mig kameran och gick en promenad längs stranden i PB. Här är resultatet:

Klicka för större bild.


Crystal Pier.


Samma pir från andra sidan.


En kanske inte helt proportionerlig bil i förhållande
till huset.


Kono's Surf Club, där mången hamburgare serverats.


Korsningen Garnet Avenue - Mission Blvd.

Det är ju lustigt alltså

Den svenska jantelagen har ännu en gång kommit ifatt mig via MSN. Denna gång var det Lill-Eric som förmedlade följande kommentarer angående mitt inlägg om surfäventyret:

Eric säger:
fan ställer du dig inte upp?
Erik - bloggen uppdaterad! säger:
jag förlorade fokus
Eric säger:
haha
Eric säger:
du trodde u såg en haj lr nått
Eric säger:
du passar nog bäst framför skrivbordet
Eric säger:
lr en dramatiskt film hemma i tv soffan. DAS BOOT

För sent kom jag på att jag faktiskt ertappat Eric med att ha Counterstrike (det ska tydligen vara nåt krigsspel som 15-åriga datanördar spelar när dom åker på såna där LAN-partyn) installerat på sin dator. Nu var Eric dock smart och slog till när jag var svag (på en söndagsmorgon lokal tid) och lyckades därför helt oväntat knocka mig med två snabba jabbar. Pinsamt!

Eric står och kollar rövar – en vanlig syn på Björnstugan.

Surfin´ USA

Igår fick jag låna en av Linnéas lillebrors* surfbrädor. Att surfa är svårt och efter att ha fått nybörjartips av en femtonåring med tandställning hela eftermiddagen så är inte självkänslan 100 %-ig idag, men det är sånt man får ta. Se här vilka fina bilder föresten.


Surfing handlar till stor del om att paddla utav
bara helvete.


Av någon oförklarlig anledning är det här en av endast få
bilder som finns där jag faktiskt står upp på skräpet.


Men jag är bra på att posera med brädan. Till höger
ser ni Linnéa, det senaste tillskottet i praktikanttruppen.

Skulle ni nu inte fått nog av mig och mitt surfande kan ni här se en film på en surffrekvens, om än en misslyckad sådan. Just som jag ska ställa mig upp kommer det, från ingenstans, ett psyke och kör på mig. Vad arg man blir. Eller som Patrik Sjöberg skulle ha sagt, "hade mina polare varit med där..."


*Linnéa är inneboende hos en familj med en son och en dotter. "Lillebror" heter Lyle och är alltså inte hennes riktiga bror utan bara något jag kallar honom i ett försök att vara rolig.

Förnäma besök väntas

Sedan jag la ut filmen från vårt crib har intresset för komma hit på besök ökat kolossalt bland släkt och vänner. I söndags bokade mamma samt morbror med familj in sig över jul och nyår. Känns fantastiskt bra att veta att man inte kommer behöva sitta släktlös och äta gröt under palmerna den 24. Dessutom har jag muntligt avtal på att mitt geléhallon i livet, Johanna, ska vara här under samma period.

Redan i slutet av denna månad får dock San Diego njuta av Exet. För er som inte är bekanta med detta unikum till karl bör jag påpeka att det inte rör sig om något ex utan Micke Erixon – det mest maxade Finspång någonsin producerat, och kanske kommer att göra. Skulle man vilja ha ett mer färgsprakande besök skulle man antagligen tvingas fixa hit Hulk Hogan.

Naturligtvis har ett besök i Las Vegas planerats in. Fick frågan om jag hade några önskemål på boende. Efter att ha spenderat en sommar på hostels i Östeuropa, två år i studentkorridor samt 10 månader i tält/logement svarade jag nåt i stil med "det är ju inte varje dag man är i Vegas så det är väl egentligen synd att snåla". Strax därpå har Exet bokat in oss på världens största hotell. Det är lite så han arbetar. Fantastiskt.

Så nu ska vi alltså bo på MGM Grand, beläget på "The Strip". Förutom dryga 5 000 rum hyser stället bland annat fem utomhuspooler, en inomhusarena för 17 000 åskådare, ett vattenfall, levande lejon (!), 16 restauranger, ett otal nattklubbar och Las Vegas största casino. Kan bli en intressant upplevelse.

På vägen hem ska vi, tillsammans med 100 000 andra själar, bevittna ett NASCAR-lopp utanför L.A. Det finns också långt framskridna planer på ett tvådagarsbesök i samma stad under Exets 1,5 vecka här.

I lördags gjorde jag föresten mitt bästa för att vänja grannskapet inför vad som komma skall. Såhär i efterhand ser jag både för- och nackdelar med att ligga i gasande sol och dricka oerhörda mängder Malibu.

Nu väntar jag bara på att FloMo ska få tummen ur och trycka på "köp".


Julefriden ser nu ut att vara säkrad även i år. På bilden
ses kusin Olle samt den kvinna som en gång födde mig.


Världens största hotell, med vilket Exet Travels nu
har ett samarbete.


Då tidigare samröre med denna extraordinära man
har sett ut såhär...


... valde jag i lördags att mjuka upp grannarna med den gamla
Hammarbydängan "Alla har en ko i Örebro".

Långens Lounge California Edition

Flera personer har frågat mig hur det egentligen ser ut där jag bor.
Därför presenterar jag med stolthet nu en liten film från lyan.

Det ska kanske sägas att den ursprungligen riktades till min snufsing Johanna, varför den kan tyckas vara i gulligaste laget. Men det bjuder jag er på.

Welcome to my crib!