Måsar, strand och död

Nu råder det thanksgiving och vi är lediga från praktiken. Ikväll ska jag och Erik hem till en av våra få amerikanska vänner, Josh, och käka kalkon. Får se om det kan toppa fjolårets succé hemma hos Justin i Philadelphia.
Ledigheten betyder också att jag har haft lite mer tid att testa min nya kamera:


Sunset Cliffs, igen.


Krig dödar.




Yoga?

Stars & Stripes.

Med svenskkolonin på nya äventyr

San Francisco-Patrik umgås visst med en massa fransmän och Peking-Jojje delar lya med en korean. Själv hänger jag mest med smålänningar.

I den globaliserade värld vi idag lever i är det nästan omöjligt att uppleva den här känslan av att man verkligen är långt hemifrån. Inte nog med att jag i princip gör min praktik på svensk mark, läser Aftonbladet och pratar med min fru på Skype nästan varje dag – igår satt jag på en pub, mitt på blanka dan, och såg Svenska fotbollslandslaget skämma ut sig mot Spanien. Något som möjliggjorts efter att jag, via internet, hittat en mexikansk kanal som sände matchen och därefter mailat puben och frågat om dom kunde ratta in den mot att jag och mina svennekompisar skulle komma dit och beställa skitmånga hamburgetallrikar. Man är som sagt inte helt odriftig (sen kan ju inte jag ta ansvar för att Sverige spelade som en påse blöta muffins).

Förra helgen var jag också på utflykter på med svenskkolonin. Först var det bowling på schemat, och dagen därpå en resa till Six Flags i Los Angeles – ett nöjesfält som närmast kan beskrivas som ett Liseberg på ecstasy. Allt är ju så maxat här vet ni. Jag trodde att jag hade blivit för gammal för att bli rädd i en berg-och-dalbana, men måste erkänna att Tatsu, X, Scream och allt-vad-dom-hette fick mig att bli ganska medveten om min dödlighet. En kul anekdot är föresten att jag sprang på min svåger Freddan. Han reser jorden runt (eller nåt) med sina homies. Man är sannerligen aldrig långt hemifrån.

Nästan lika skraj som jag blev i bergbanorna skulle jag bli en stund senare då vi på hemvägen råkade köra fel i LA och hamnade i det värsta ghetto jag nånsin sett. Det bör tillägas att vi färdades i Dannes nyinköpta Mazda, lackad i den lite överklassiga (och bögiga) kulören "champagne" och att vi därmed nästan bad om att bli rånade. Vi irrade runt bland igenbommade och nedklottrade hus, crack-luder och män med stora kläder i några minuter innan Gud hjälpte oss att hitta till Interstate 5. En oerhörd lättnad.

Vidare var det i fredags 26-årskalas (kan ha varit 25 också) hos en svensk och förra helgen hade Mona fest, oklart vad vi firade. Helgen före det var Eva och Lotta från konsulatet i LA och hälsade på i San Diego. Kulturkrocken har uteblivit.


Bowling i Kearny Mesa.


"Bättre än LA" tyckte Eva och Lotta om San Diego.
Eller också var dom bara artiga. Danne var mest trött.


Så här roligt är det på Six Flags.


Man vet att det är en liten värld man lever i när man
springer på Johannas bror och kusin i LA.

San Diego by mig

Förra veckan köpte jag min första systemkamera. Tänkte att det kanske vore dumt att inte passa på nu när dollarkursen är den lägsta sen Kirkkonummi Sjölund upptäckte Åland år 641 f.Kr.
Hursomhelst, igåreftermiddag gav jag mig ut på promenad genom San Diego för att testa min nya kamera. Här är resultatet:


Rush hour.


Sunset Cliffs.


Fler fåglar.


Brännbollslaget San Diego Padres säsong är över och den nybyggda
arenan, Petco Park, står öppen för allmänheten.


San Diego harbour by night.

Varför krångla till det?

Eftersom jag inte är här som turist får jag inte köra runt på mitt svenska körkort i all evighet. Skönt då att California Department of Motor Vehicles har mycket basala krav på de bilister som trafikerar statens vägar. Jag vill inte låta kaxig, men jag tror faktiskt att en apa hade klarat av att ta körkort i det här landet.

Nu var det visserligen flera månader sedan jag tog körkortet, men eftersom man i USA inte är så mycket för att betala skatt så fungerar de statliga institutionerna bara sådär, och jag fick därmed körkortet hemskickat först nu. Lite tråkigt känns det dock att inte längre behöva slita fram sitt svenska, rosa körkort när man exempelvis handlar på kort. Det brukade kassörskorna gilla.

Körkortsboken (läs häftet) här är på sparsamma 86 sidor inklusive reklam och förord av Guvernör Arnold Schwarznegger. Därmed har man bara tagit med de allra viktigaste trafikreglerna, såsom ”Do not shoot firearms on a highway or at traffic signs” o.s.v.

Allt som allt kostade körkortet motsvarande 175 kronor och ord som halkkörning eller teorilektion finns nog inte översatta till amerikansk engelska. Det är väl antagligen GM och Ford som "övertalat" politikerna om att vilket klappträ som helst ska ha rätt att köra bil.

Teoriprovet är utformat som en tipspromenadlapp och skrivs stående på fem minuter vid något som liknar en bardisk. Uppkörningen var en historia i sig:

Efter att ha suttit i bilen och väntat en timme klev plötsligt en två meter lång och hetsigt tuggummituggande svart man in och satte sig i passagerarsätet . Dessutom bar han pilotbrillor med spegelglas och en outfit som kan ha lånats av 50 cent. Det var min uppkörare som anlänt, sannolikt yngre än mig själv. Därefter följde en 10-15 minuters biltur i vår egen automatväxlade bil. När vi kom tillbaka till DMV:s parkering sa den voluminösa uppköraren att jag klarat provet men att jag fortsättningsvis inte behöver vara så förbannat försiktig i korsningarna, ”act like a race driver, man”, följt av ett fetgarv.

Bara i USA mina vänner, bara i USA. Världens bästa land.