Hem är för övrigt Stockholm numera. Den patenterade erikjohanssonska driftigheten har dock inte genomsyrat lägenhetsletandet, varför jag fortfarande är inneboende hos min kära far i förorten Stureby. Jag har dock nån slags vision om att jag ska tjacka en lya på Söder men man ska väl inte ropa ”hej” innan man har kommit över Skanstull, eller vad det heter.
Får emellanåt fortfarande frågan om hur det känns att vara hemma, och vad ska man egentligen svara? Det är naturligtvis en ynnest att få vistas i detta svinkalla land där lunch kostar 125 kr och en tågresa till Göteborg dubbelt så mycket som ett flyg mellan San Diego och San Francisco. =)
Eftersom jag hade på känn vad som väntade såg jag till att avsluta California-livet storstilat. Efter att släkten åkt hem och jag lärt upp min efterträdare på konsulatet åkte jag upp till Micke Exet i Los Angeles. Som gammal college-student kände jag mitt ansvar att se till att han kom på plats som ny student på California State University. Schemat bestod bland annat av att inspektera Hollywood en sista gång, käka tacos med grannarna och att hämta upp två trevliga göteborgare på aeroporton.
Sen åkte jag hem till San Diego, städade ur det sista och satte P för hela äventyret med en brakfest. Dagen därpå satt jag, oerhört sliten, 10 000 meter upp i luften med fuktiga ögon och såg USA passera under mig. Men. Var sak har sin tid.
Skjut hårt mina vänner – låt inte jävlarna ta er!
LA-Micke bjöd sina nya grannar på en grandios inflyttningsfest.
Två dagar senare hade jag utflyttningsfest i San Diego.
Sista gången (?) jag såg Pacific Beach.
