En sista hälsning

Tanken har hela tidigt varit att jag skulle skriva nån form av avrundning på hela äventyret. Men dagarna har istället ägnats åt söka jobb, kramas med Johanna, leva i nuet och så vidare.

Hem är för övrigt Stockholm numera. Den patenterade erikjohanssonska driftigheten har dock inte genomsyrat lägenhetsletandet, varför jag fortfarande är inneboende hos min kära far i förorten Stureby. Jag har dock nån slags vision om att jag ska tjacka en lya på Söder men man ska väl inte ropa ”hej” innan man har kommit över Skanstull, eller vad det heter.

Får emellanåt fortfarande frågan om hur det känns att vara hemma, och vad ska man egentligen svara? Det är naturligtvis en ynnest att få vistas i detta svinkalla land där lunch kostar 125 kr och en tågresa till Göteborg dubbelt så mycket som ett flyg mellan San Diego och San Francisco. =)

Eftersom jag hade på känn vad som väntade såg jag till att avsluta California-livet storstilat. Efter att släkten åkt hem och jag lärt upp min efterträdare på konsulatet åkte jag upp till Micke Exet i Los Angeles. Som gammal college-student kände jag mitt ansvar att se till att han kom på plats som ny student på California State University. Schemat bestod bland annat av att inspektera Hollywood en sista gång, käka tacos med grannarna och att hämta upp två trevliga göteborgare på aeroporton.

Sen åkte jag hem till San Diego, städade ur det sista och satte P för hela äventyret med en brakfest. Dagen därpå satt jag, oerhört sliten, 10 000 meter upp i luften med fuktiga ögon och såg USA passera under mig. Men. Var sak har sin tid.

Skjut hårt mina vänner – låt inte jävlarna ta er!


LA-Micke bjöd sina nya grannar på en grandios inflyttningsfest.


Två dagar senare hade jag utflyttningsfest i San Diego.


Sista gången (?) jag såg Pacific Beach.

Snart dags att byta planhalva

2007 har gjort bokslut, släkten har åkt hem och jag har förflyttat mina ägodelar från klädkammaren till resväskan. Slutet är nära och en såndär blandad känsla av längtan och ångest har infunnit sig. Men jag börjar bli luttrad. De senaste åren har mitt liv varit en kringresande cirkus. Nu är planen att skaffa ett jobb i Stockholm vilket i så fall kommer bli min femte hemort på tre och ett halvt år. Det är inte utan att man börjar fantisera om att kunna sitt postnummer utantill eller ha en villa med en hammock i trädgården.

Men jag ska inte klaga eftersom jag själv valt det här livet. Jag hade ju kunnat stanna i Finspång och jobbat på metallverken hela mitt liv, men det hade ju kanske inte varit så spännande.

De nya praktikanterna, Alex och Anna, har anlänt och kommer nu att ta över mitt och Eriks liv här i San Diego. De har redan köpt vår bil, tagit över lägenheten och börjat på konsulatet. Måste säga att de verkar vara riktigt trevliga prickar och det känns bra att lämna över till dom.

Den kommande veckan kommer dom dock få lite mer plats i lägenheten eftersom jag imorn åker upp till Los Angeles för ett kärt återseende med Micke Exet. Han har ju flyttat dit för att plugga två terminer på California State University, ni vet. Så nu ser jag fram emot lite traditionellt college-liv á la höstterminen -06, även om jag egentligen börjar bli lite för gammal. Skitsamma, livet är för kort för att man ska ha tid att tänka på sånt.

Nu lite mer bilder från släktens besök:



Emelie visade prov på amerikansk gästvänlighet genom att bjuda
hem min och Dannes släkt/familj på julbord.


Kidsen i ungdomshörnan.


Jag och Olle i Staples Center för att bevittna Los Angeles Kings
mot San Jose Sharks.


Jag kände bara igen de spelare som var kända när jag samlade på hockeykort 1994-1995. Det vill säga; Jeremy Roenick 52 år, Rob Blake 56, och här Sandis Ozolinsh 49.


"Kalifornien är nog mitt rätta element," njöt mamma.


Medans min miljömedvetne morbor med fru hade synpunkter på de enorma
husbilar som trafikerar Highway 1.


Nyårsfirande i Patriks och Lynns museum-liknande San Francisco-lya.


Min inte fullt lika hippa lägenhet i Pacific Beach befolkas numera av de nya praktikanterna Alex och Anna. Min resväska är redan packad, Erik är hemma i Stockholm. Slutet är nära.

Ett med naturen

Det är jullov och jag befinner mig på road trip med släkten. Får skriva mer om deras besök i nästa inlägg för nu sitter jag hemma hos Patrik i San Francisco och snart ska det firas nyår. På vägen hit åkte vi längs klassiska Highway 1 – av kalifornienborna kallad "världens vackraste vägsträcka". Jag måste säg att jag är beredd att hålla med, även om jag nog inte kan anses ha speciellt många naturupplevelser i mitt register. Självklart hade jag med mig kameran:


Bixby Bridge.


Sightseeing.

Morbror och mor.

En sån där sjöelefant va?

Hela firman.

Det är mycket måsar i bloggen nu.

Mina kusiner Johan och Olle.

En betande hjort. Eller om det är ett rådjur.

Redwood-skog.

Payback time

Nu är det slut på syndandet. Efter att ha levt rövare i stort sett varenda helg så skulle jag i lördags komma att göra något jag inte gjort sedan Nixon-administrationen styrde landet – nämligen att gå på gudstjänst. Nu var det visserligen ingen vanlig gudstjänst utan en svensk sådan som konsulatet och Svenska kyrkan i LA arrangerat, med svenska psalmer och allt.

Den lika svenska prästen blandade dock ihop psalmerna och fipplade mest med mikrofonen. Det ska också sägas att kollekten gick dåligt och att det var ganska glest i bänkraderna på Peñasquitos Lutheran Church – något som marknadsförare Johansson nog får ta på sig. Hela arrangemanget räddades av det efterföljande kyrkfikat som får fyra Lukasevangelier av fem i betyg.

På kvällen blev det bio med Emelie och Daniel. Vi såg den lite lustiga filmen Awake, som handlade om en stackars karl som Jessica Alba önskade livet ur. Ingen Erik-film direkt, även om Lena Olin gjorde en ganska stabil insats som bitch.

Nu är det söndagskväll och imorgon drar den sista arbetsveckan igång (bortsett från overlapingen i januari). Börjar kanske bli dags att få klart det där PM:et som ska in till universitetet. För en gångs skull lär jag komma rejält utvilad efter helgen. Här är en lista över vad jag gjort idag:

Nästa helg däremot, då kommer släkten!

Början till slutet

Ännu en vecka är till ände och nu är det inte så lång tid kvar här. Har just kommit hem från Linnéas och värmlänningarnas avskedsmiddag, då de imorgon sticker till New York och Karlstad. Igår firade vi av Jan-Eric o.s.v. Själv ska jag ju dock hinna med att åka på roadtrip med släkten, köra lite overlaping med min efterträdare samt hälsa på Micke Exet i LA innan jag flyttar hem. Kommer den 13 januari om ni hade glömt det.

Under den gångna arbetsveckan har jag och Erik bland annat representerat fosterlandet på en mässa i Balboa Park, innehållandes ett luciafirande. Som den gamla säljare man är var det förstås en enkel match, och Sverige kan nog snart räkna med en kraftig uppgång i antalet turister från San Diego.

Jag har också hunnit med att bli intervjuad av Örebro Universitet som även i år tagit det sunda beslutet att använda Erik Johansson som ansikte utåt i kurskatalogen. Det finns inte så många av oss perfekta människor =).

Nämen allvarligt talat så känner jag mig inte sådär värst perfekt just nu. Börjar få lite ångest över vad jag sysselsätta mig med om en månad. Risken för en rejäl baksmälla är överhängande och de skulle kännas lite som ett steg tillbaka att behöva börja plugga igen. Har visserligen blivit antagen till en kurs på Journalisthögskolan men visionen är ju att jag ska skaffa mig ett jobb. Nån som vet hur man gör?

Jag och Erik bekantar San Diego-borna med gula Läkerol på

December Nights i Balboa Park.

Min tjif, Dr. Ulf, gick steget längre i markandsföringen av Sverige.

Lite oväntat dök Pernilla Wiberg upp i luciatåget.

Avskedsmiddag för Linnéa och värmlänningarna (skulle kunna

vara ett dansband) på Hard Rock Café.

Patrik istället för praktik

Långens Lounge California Edition (min lägenhet) har varit en lättsåld produkt. I helgen blev San Francisco-Patrik homie nummer sex att besöka mig.

Besöket inleddes lite trevande med höstens första ösregn på fredagen. Langhoe Pleasure & Fun hade dock inte legat på latsidan inför ett sånt här hedersbesök och snart började leveransen. Förberedelserna var minutiösa och Patrik erbjöds ett program som var så fullspäckat och intensivt att till och med Micke Exet hade varit nöjd. Se här bara vilka möjligheter som gavs:

• Besöka Sveriges Honorärskonsulat i San Diego.
• Gå på knytkalas i Linnéas familjs $3 miljonersvilla.
• Spela ölbrännboll med Handelskammaren.
• Dynga ner sig på ett houseparty bland en massa 18-åringar.
• Gå promenad längs stranden.
• Förnedra sin polare på go-kart-banan
• Besöka en utsiktplats (lite svårt dock att imponera på en snubbe från San Fran).

En mycket lyckad helg måste jag säga men nu har dock Patrik bytts mot praktik igen. De kommande veckorna ska det planeras möte, skrivas PM och överlämningsrapport samt tillsättas en ny styrelse i Swedish Center. Dessutom börjar det bli dags att luska ut vad tusan jag ska göra när jag kommer hem om en dryg månad.


Jag, Patrik och Ben på go-kart-banan i Miramar. De roliga
mössorna var obligatoriska och kostade $2.


Rent sportsligt var helgen ett misslyckande. En stor dag
för alla taco-älskare dock.


San Diegos Ölbrännbollsförening.


"Coors är den bästa amerikanska ölen", mös Patrik efter att ha
slagit hem mången poäng med sin patenterade Stora Släggan.


Lag 2 stod sig slätt mot Lag 1 – Johanssons fina löpsteg till trots.

"Jeg kan bere er både på ryggen min", lovade Jan-Eric.

Några sekunder senare var Erik nära att hamna i Nangiala.

Houseparty. Vad som inte framgår av bilden är att det var kallt

nåt så fruktansvärt den här kvällen.

Måsar, strand och död

Nu råder det thanksgiving och vi är lediga från praktiken. Ikväll ska jag och Erik hem till en av våra få amerikanska vänner, Josh, och käka kalkon. Får se om det kan toppa fjolårets succé hemma hos Justin i Philadelphia.
Ledigheten betyder också att jag har haft lite mer tid att testa min nya kamera:


Sunset Cliffs, igen.


Krig dödar.




Yoga?

Stars & Stripes.

Med svenskkolonin på nya äventyr

San Francisco-Patrik umgås visst med en massa fransmän och Peking-Jojje delar lya med en korean. Själv hänger jag mest med smålänningar.

I den globaliserade värld vi idag lever i är det nästan omöjligt att uppleva den här känslan av att man verkligen är långt hemifrån. Inte nog med att jag i princip gör min praktik på svensk mark, läser Aftonbladet och pratar med min fru på Skype nästan varje dag – igår satt jag på en pub, mitt på blanka dan, och såg Svenska fotbollslandslaget skämma ut sig mot Spanien. Något som möjliggjorts efter att jag, via internet, hittat en mexikansk kanal som sände matchen och därefter mailat puben och frågat om dom kunde ratta in den mot att jag och mina svennekompisar skulle komma dit och beställa skitmånga hamburgetallrikar. Man är som sagt inte helt odriftig (sen kan ju inte jag ta ansvar för att Sverige spelade som en påse blöta muffins).

Förra helgen var jag också på utflykter på med svenskkolonin. Först var det bowling på schemat, och dagen därpå en resa till Six Flags i Los Angeles – ett nöjesfält som närmast kan beskrivas som ett Liseberg på ecstasy. Allt är ju så maxat här vet ni. Jag trodde att jag hade blivit för gammal för att bli rädd i en berg-och-dalbana, men måste erkänna att Tatsu, X, Scream och allt-vad-dom-hette fick mig att bli ganska medveten om min dödlighet. En kul anekdot är föresten att jag sprang på min svåger Freddan. Han reser jorden runt (eller nåt) med sina homies. Man är sannerligen aldrig långt hemifrån.

Nästan lika skraj som jag blev i bergbanorna skulle jag bli en stund senare då vi på hemvägen råkade köra fel i LA och hamnade i det värsta ghetto jag nånsin sett. Det bör tillägas att vi färdades i Dannes nyinköpta Mazda, lackad i den lite överklassiga (och bögiga) kulören "champagne" och att vi därmed nästan bad om att bli rånade. Vi irrade runt bland igenbommade och nedklottrade hus, crack-luder och män med stora kläder i några minuter innan Gud hjälpte oss att hitta till Interstate 5. En oerhörd lättnad.

Vidare var det i fredags 26-årskalas (kan ha varit 25 också) hos en svensk och förra helgen hade Mona fest, oklart vad vi firade. Helgen före det var Eva och Lotta från konsulatet i LA och hälsade på i San Diego. Kulturkrocken har uteblivit.


Bowling i Kearny Mesa.


"Bättre än LA" tyckte Eva och Lotta om San Diego.
Eller också var dom bara artiga. Danne var mest trött.


Så här roligt är det på Six Flags.


Man vet att det är en liten värld man lever i när man
springer på Johannas bror och kusin i LA.

San Diego by mig

Förra veckan köpte jag min första systemkamera. Tänkte att det kanske vore dumt att inte passa på nu när dollarkursen är den lägsta sen Kirkkonummi Sjölund upptäckte Åland år 641 f.Kr.
Hursomhelst, igåreftermiddag gav jag mig ut på promenad genom San Diego för att testa min nya kamera. Här är resultatet:


Rush hour.


Sunset Cliffs.


Fler fåglar.


Brännbollslaget San Diego Padres säsong är över och den nybyggda
arenan, Petco Park, står öppen för allmänheten.


San Diego harbour by night.